Kassörskan säger hej men han ser inte

KOLUMNISTER

Många tror att det handlar om pengar eller politik, men det är i det dagliga samspelet mellan medborgarna som kvaliteten på ett samhälle avgörs.

Hur vi uppför oss mot ­varandra. Eller inte.

Kommer att tänka på detta när jag står i kön i mataffären och får bekräftelse på en värdeförskjutning som tidigare mest anats. Framför mig står en kille i 25-årsåldern som ser helt normal ut. Han lägger helt normala varor på bandet och det är möjligt att han anstränger sig för att vrida streckkoden i rätt riktning.

Kassörskan säger hej och ler mot killen. Kanske går det på rutin, men hon gör det.

Killen varken ser eller hör. Musiken sipprar ur hör­lurarna. Det låter som standarddunka. Ots-ots-ots. Han stoppar in kreditkortet och knappar in sin kod. Fixerar blicken mot displayen.

Trycker OK. Börjar packa ner varorna i kassen. Kassörskan frågar om han vill ha kvittot men får inget svar från killen som just ­genomfört en transaktion utan att bevärdiga kassörskan varken en blick eller ett ord. Han har handlat av en ­maskin, inte en människa.

Jag tittar på kassörskan. Hon ser härdad ut. Det är ­inte första gången hon blir osynliggjord, förminskad. Det händer dag­ligen.

Det kan vara så att killen i kassalinjen har en dålig dag, men jag tycker man allt oftare ser tecknen på hur samhället går från en gemensam angelägenhet till en nyegoistisk kapprustning.

Särskilt tydligt är det i frontlinjen, bland människor som arbetar i den så kallade servicesektorn. De som städar, packar, öppnar, svarar, levererar, tvättar, ­lagar och avlastar. De som inte längre kallas tjänstefolk, men som i allt högre grad behandlas som det.

Snabbköpskassörskan. ­Eller tjejen i kundtjänsten på byggvaruhuset där min gode vän, den medelålders psykologen, kliver in för att byta en böj till ett avloppsrör (från 30° till 45° graders böj på muffen).

Han går fram till disken och i ett plötsligt infall lyfter han plaströret till munnen och säger med konstlad röst: ”God dag, jag vill byta detta rör!”.

Tjejen bakom disken kan inte sluta skratta. Till slut kvider hon fram: ”Tack, du räddade min dag”.

Samhällets splittring pågår konstant. Vi behöver inte påskynda den gen­om att behandla varandra som skit. Bättre då att göra motstånd. Att prata genom avloppsrör är en lika god start som ­något annat.