KD:are i Alingsås – lika putt som Putin

KOLUMNISTER

Som musikalisk upplevelse är Pussy riot bland det sämsta jag hört. Det hindrar dem inte från att vara dagens mest inflytelserika band. Med hela världen som åskådare lurar de Vladimir Putin att ännu tydligare visa sitt riktiga ansikte – den fullfjädrade diktatorns.

Det fanns en tid då man trodde att Ryssland kunde bli något, ­efter århundraden av vanstyre och vansinne. När kommunismen ­raserades föddes hoppet om en demokratisk stormakt. Det blev en kort­livad dröm, som nu mest liknar en mardröm. Ryssland under Putin känns alltmer som en makt­berusad och galen björn. Den politiska domen mot Pussy riot är ytterligare ett ­exempel på hur lågt yttrandefrihet, religionsfrihet och rättvisa rankas i Putins regim.

Det enda som tycks förändras i Ryssland är diktatorns namn.

Pussy riot-domen var ett bokbål, utan varken eld eller böcker men i övrigt med samma principer som andra historiska lågvattenmärken där härskare och regimer tagit kulturens utövare i upptuktelse.

Konstnärer, artister och författare står oftast först i skottlinjen när en regim börjar rensa.

Just därför måste även vi – eller rättare sagt, inte minst vi – här i fina Sverige försvara kulturens rätt till fritt svängrum.

Vilket plötsligt för oss till Alingsås, där kulturnämndens ordförande Kent Perciwall (KD) häromdagen ­pekade med hela handen och beordrade borttagandet av affischen för en ny utställning på stadens konsthall. Han tyckte inte om affischen.

”Det är jag som bestämmer, affischen ska ner”, som han sa till Göteborgs-Posten. Smakdomaren hade talat.

Det är den erkänt provokativa konstnären Nathalia Edenmont som ligger bakom bilden, som föreställer en flicka med en pistolpipa i munnen. Först reagerade en redig gubbe som egenmäktigt slet ner och förstörde varenda affisch han kunde ­hitta i Alingsås. Därefter anslöt sig den folkvalde politikern för att ge vandalen kommunens stöd, snarare än konsthallen.

Jag tyckte också att bilden på flickan med pistolen i munnen var ­obehaglig. Men kulturpampens själv­påtagna censorskap är ­obehagligt på ett långsiktigt ­värre sätt.

Att jämföra Putins makt­demonstration mot Pussy riot med kulturnämndsordförandens lilla moralkaka är givetvis orimligt. Skillnaden i skala är enorm. Men när det ­gäller synen på yttrandefrihet och maktutövning känns det inte alls lika avlägset.

Därför måste även svenska tsarer tas i örat ibland.

OS-klass på ’Lillyhammer’

I kväll är det dags för andra avsnittet av norsk-amerikanska buskisthrillern ”Lilyhammer”, med Sopranos-stjärnan Steve van Zandt i komisk kulturkrock mellan amerikansk maffiakultur och skandinaviskt välfärdssystem. Serien var mycket ­bättre än jag trodde att den skulle vara, särskilt i skildringen av den godhjärtade dumhetens byråkrati.

Jo,sommaren var kort ...

Sommaren dör. Det är därför jag är ledsen i kväll. Doften av säsongens sannolikt sista gräsklippning dröjer sig kvar i sinnet när vi rullar tillbaka till stan för skolstart, måndagsmöten, projekt­planer och långärmade ­kläder. Sommaren 2012 ­lever kvar på Instagram och Facebook men i verkligheten är den ­förbi. Vi biter ihop. Och kommer igen.