Stöttar du SD gillar du knappast ”På spåret”

Man kan inte både gilla ”På spåret” och Sverigedemokraterna. Man måste välja sida. Och det är aldrig försent att dra i nödbromsen och byta spår.
Man kan inte både gilla ”På spåret” och Sverigedemokraterna. Man måste välja sida. Och det är aldrig försent att dra i nödbromsen och byta spår.
KOLUMNISTER

Sitter i soffan och inser att det finns två tydliga motpoler i svensk politik och samhällssyn.

Den ena är Sverigedemokraterna.

Den andra är ”På spåret”.

Fredagens säsongspremiär av det 25-årsjubilerande programmet kändes starkare än någonsin, med både programledare och tävlande i toppform inför miljoner tittare som följer med på resorna ut till världens alla hörn.

Och plötsligt blir allt glasklart: Detta är motsatsen till allt vad Sverigedemokraterna står för. Det kan rimligen inte vara möjligt att gilla både det hatiska partiet och det globalt omfamnande ­programmet.

Sverigedemokraterna handlar om – vilket bör vara fullständigt ­uppenbart efter den senaste veckans turbulens i nyhetsmedierna – inskränkthet, aggressivitet, rädsla och en djup okunskap om hur världen ser ut och fungerar. Det är den ointresserade egennyttans klubb för ­inbördes beundran och utvärtes förakt.

Alla de egenskaper som anses viktiga­ i ”På spåret” lyser med sin frånvaro i Sverigedemokraterna.

Nyfikenheten, allmänbildningen, öppenheten, förståelsen och för­mågan att betrakta världen som en dynamisk helhet där människor, idéer och skapande hänger samman i en världsvid väv av kunskap och gemenskap.

Jag har extremt svårt att se hur en övertygad sverigedemokrat skulle ha skuggan av en chans som tävlande i ”På spåret”.

Och tvärtom. Människor som är intresserade av världen kan inte bli sverigedemokrater.

De senaste opinionsundersökningarna från november antyder att Sverigedemokraterna i dag är ­landets tredje största parti med ­nära tio procent av rösterna om det vore val idag. Det skulle innebära att 700 000 svenskar sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Det är skrämmande och provocerande siffror, och programledare Luuks klassiska fråga borde eka långt utanför det lekfulla programmets ramar: Vart är vi på väg?

Vi lever i osäkra tider. Stora delar av Europa kvider i ekonomisk kris, Mellanöstern brinner, klimatförändringarna ger alltmer dramatiska effekter och här hemma växer varsel­vågen för varje vecka. Det är inte konstigt att alltfler svenskar blir alltmer oroliga.

Det konstiga är att så många tycks tro att lösningen ligger i att stänga landet och lämna över rodret till järnrörsfilosoferna.

Clownen dog

Förr eller senare dör man, och jag kan inte bestämma mig för om Robert Blasettis död var fantastisk eller fasansfull. 67-åringen från Yonkers i New York segnade ner i hörnet av sjätte avenyn och 39:e gatan i torsdags – iklädd full clownmundering. Han var en av många frivilliga som deltog i den årliga paraden på thanksgiving. Nyhetsartikeln i New York Times berättar om hur viljan att sprida glädje var hans liv, och nu blev hans död.

Stones lever

När ni läser detta vet vi hur det gick för Rolling Stones i går kväll. I skrivande stund kan jag bara gissa – att åldern tar ut sin rätt. Bandet har idag en genomsnittsålder på 69,8 år. Den revolterande ungdomsmusiken liknar alltmer ett intressant geriatriskt experiment.