Så fint – synd bara med en nazist i kommunfullmäktige

1 av 2
Från Ales stenar känns det som att man blickar ut över världen.
KOLUMNISTER

Paris i all ära, men vi var i Ystad i helgen och det är få platser där det är så ljuvligt att möta våren.

Ända sedan ungdomsåren har jag älskat att se världen återfödas över de mjuka kullarna där landet reser sig ur havet. Solen skiner ­genom ett nyvaket dis och sprider budskapet vi alla längtat efter: ­våren är här! Här får ni lite tussi­lago som ett första varuprov!

Många - både svenskar och utlänningar - förknippar nog Ystad med Henning Mankells böcker, ­eller de olika filmatiseringarna på samma manus. De organiserade vandringarna i Wallanders fotspår lockar tusentals turister varje år. För äldre (eller ännu mer belästa) besökare kanske FN-chefen Dag Hammarskiölds filosofiska vägmärken är mer intressanta.

Ystad har alltid hängt aktivt samman med omvärlden och var länge den ledande hamnstaden i södra Sverige. Här finns en historisk tradition av handel och ­öppenhet.

Själva får vi några fina dagar med god mat och stilla andhämtning, och på väg längs Stora Östergatan genom den pittoreska stenstaden känns det svårt att argumentera mot stans färska utnämning som Sveriges femte bästa resmål, enligt resesajten Trip ­Advisor där resenärer från hela världen sätter betyg.

Så fint allt är. Tråkigt bara med nazisten i kommunfullmäktige…

Nazistiska Svenskarnas parti är avskrädesplatsen för de som uteslutits ur Sverigedemokraterna, och i Ystad går man till val med Lars Rosenberg som toppnamn. Han sitter redan i fullmäktige, invald som SD, och hoppas nu få ­sitta kvar efter valet i höst.

På bild i tidningen ser han ut som en korsning mellan Hitler och en vanlig a-lagare, och av ­intervjun att döma verkar det ­gälla även intellektuellt. Han har ”inga kommentarer” till lokaltidningens frågor om innebörden i partiets rasrena politik om till exempel att avskaffa den parlamentariska demokratin eller att skapa ett ­”etniskt homogent livsrum”.

Från Ales stenar känns det som att man blickar ut över hela världen. Ukraina ligger närmare än Kiruna. I sydlig vind kan man höra stöveltrampen från det demokratiskt punkterade Ungern. Tidens strömningar gör mig beklämd och ledsen. Samtidigt blir man alltmer sällan chockad av den politiska utveckling där humanism och demokratiska värderingar hanteras som gammal onödig skit.

Öppen nazism har redan blivit en del av svensk ­vardag.

Det våras för Hitler. Jag trodde aldrig att det skulle gå så fort.

Dum smart-tv

Vi vill bara se ett avsnitt av ”Mr Selfridge” i lugn och ro, men fastnar i en härva av sladdar och fjärrkontroller och eländig stämning i soffan. Sträcker mig mentalt efter släggan men hindras av min fru som lugnt och metodiskt knappar sig fram till rätt i­nställningar och perfekt bild. Få saker får mig att känna mig så dum som en ”smart tv”.

Vin och sängar är det viktigaste av allt. För hur mycket nyhetsmässigt elände som kan packas in i en morgontidning finns det alltid en uppsjö av annonser om vin och sängar att vila ögonen på och söka tröst i. Är det tidens tecken? Låt mig vara i fred. Låt mig dricka och ­sova.