Dagens namn: Mikael, Mikaela
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Andrev
Walden

Barn måste ha hjälp för att inte dö

På väg till ett barnkalas med fyraåringen när jag hör ett skrik från korsningen bakom oss. Och redan innan jag vänder mig om vet jag vad som hänt. För det är inget vanligt skrik, det kommer från en plats jag aldrig varit på men ändå känner igen eftersom alla mina tvångstankar är förtöjda där.

Ett skrik som bara kan skrikas av någon som har barn. Men kanske inte längre.

Pojken på övergångsstället är något år yngre än pojken jag har i vagnen. Och alldeles tyst. Som en blodig docka bredvid bilen som kört på honom. Skräcken rusar i mig. Den omedelbara och skamnupna lättnaden över att inte vara först på plats ersätts av en ursinnig längtan efter att den där tystnaden ska brytas. För någonstans i bakhuvudet sitter jag på körskolans teorilektion och får lära mig att den som ropar efter hjälp på en olycksplats sällan är i störst behov av den. Leta upp de tysta. Tystnaden är döden.

När pojken på övergångsstället äntligen börjar gråta är ljudet så befriande att jag måste knyta händerna för att de inte ska börja applådera.

 

Scenen hemsöker mig i månader innan jag slutligen ringer närpolisen och säger att min son undrar hur det gick för den där pojken. (Det gör han inte men barn är behändiga att ta betäckning bakom i generande ärenden, till exempel när det kan låta lite som att man tycker synd om sig själv för att någon annans barn blivit påkört.)

Polisen säger att jag borde ringt tidigare för då hade min son sluppit oroa sig. Det gick bra för pojken.

”Sonen” är lättad.

Men jag hör fortfarande det där skriket. Som inte riktigt var ett skrik. Mer ett läte. Instinkt och ångest. En människa som töms på luft när alla håligheter fylls med någonting tyngre än luft. Skräck.

Jag har i skrivande stund varit pappa i fyra år, sju månader och 15 dagar. Och jag har varit rädd varje dag. 1 689 dagar med en glödbädd i magen.

Rädslan för att någonting ska hända mina barn är så stark att jag ibland undrar om den ska förgöra mig. Jag kontrollerar barnens andning åtminstone tre- fyra gånger per natt. Jag blir orolig när det är tyst, och ännu oroligare när jag hör något ljud. Risken för plötslig spädbarnsdöd passerade för länge sen men det finns så mycket annat plötsligt att oroa sig över. Tydligen. Plötslig brand, plötslig fasadklättrare, plötsligt sväljande av små leksaker (i sömnen!).

Och dagarna är värre. Det är inte klokt att man seriekopplat sitt hjärta till en liten kropp som man måste släppa ur sikte ibland. Och sen en till. Fast det hjälpte inte. Det där med riskspridning fungerar ju tyvärr inte alls när det handlar om barn. En vän ställde den oställbara frågan till sin brors svärmor, som hade elva barn och förlorade sex av dem i ett krig:

– Var det värre första gången?

 

Min vän trodde att hon hade något slags mandat att ställa frågan eftersom hon själv för­lorat ett barn. Det hade hon inte. Men hon överlevde den äldre kvinnans blick och på andra sidan fanns ett svar.

– Du kan inte lära dig att förlora barn för smärtan har ingenting med kultur eller omständigheter att göra, den är biologisk. Du är ett djur och djur har sina instinkter. Att skydda din avkomma är den starkaste.

Och det är förstås bra, för barn är jätte­dåliga på att inte dö. Du måste verkligen hjälpa dem med det där.

Och misslyckas du är allt över. Dör ditt barn så dör du. På något sätt. Det insåg jag när jag hade varit pappa i fyra minuter. De första fyra minuterna fanns det liksom inte plats i huvudet för att inse saker, alla håligheter var fyllda av skräck i väntan på att han skulle dra sitt första andetag själv.

Skräcken. Jag tänker på den nästan varje dag. Försöker smaka på den i bortre änden av tvångstankarna. Provskriker inombords. Övertygar mig själv om att det är normalt. Att jag bearbetar någonting.

Hittar snabbspåren. Han som glömde sitt barn i bilen. Finns inget snabbare. Ett bottenlöst mörker under ett lager av skuld. Skräcken rusar. Jag tänker fortfarande mer på honom än på någon annan människa jag inte känner.

Och jag tänker på de som sätter sina barn i gummibåtar på Medelhavet. Varje dag. Så mycket skräck och smärta. Och det där skriket, om och om igen. Varje dag. I morgon också.

De vet att det där havet tagit nästan fyratusen liv på ett år. De vet att vi stänger gränser här uppe. De vet och ändå gör de det. Det säger så mycket om världen de lämnar bakom sig.

Om du kallar dem oansvariga eller lycksökare har du inte förstått hur människan fungerar.

Vi trotsar inte instinkten, vi följer den.

Bara kusligt

Om du befarar att den skenande

populismen efter massövergreppen i Köln och Kungsträdgården ska mynna ut i medborgargarden på svensk mark befarar jag att du är på rätt spår. I Finland patrulleras gatorna redan av Soldiers of Odin, som ”kämpar för ett vitt Finland”, och landets justitieminister Jari Lindström (Sannfinnländarna) ”ser inget problem med det”.

Kusligt på rätt sätt

I veckan rapporterades det flitigt om den nyupptäckta supernovan som lyser 570 miljarder gånger starkare än vår favoritstjärna solen. En vacker tanke som emellertid slarvades bort lite: avståndet, 3,8 miljarder ljusår. Vilket motsvarar åldern för våra äldsta spår av liv. Explosionen vi ser ägde alltså rum när livet började på jorden.

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet