Dagens namn: Ragnar, Ragna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Andrev
Walden

Alla vill tro att allt går åt helvete

Den här veckan bröts ny mark i svensk politik.

– Sverige är ett av världens tryggaste länder men den oro som människor känner måste tas på allvar, sade moderatledaren Anna Kinberg Batra till TT och lanserade ett litet idépaket med strängare straff och utvisningsmöjligheter.

Fundera lite på vad hon sa. Här får du en punkt att titta på under tiden –> •

Reaktionär populism är naturligtvis ingenting nytt. Ärlig reaktionär populism får däremot betraktas som någonting banbrytande. Som att se en politisk satirteckning rita sig själv. Med pratbubbla och allt.

För vad hon egentligen säger är ju att vår oro är överdriven men att hon tänker utnyttja den ändå. För att det går.

Ungefär tre av fyra svenskar tror att våldet ökar. Det gör det inte.

Det dödliga våldet minskar. Resten av våldet också. Kvinnor löper inte högre risk att bli våldtagna i Sverige än någon annanstans. Det betyder inte att vår samtid är ofarlig, bara att vi lever i ett ovanligt tryggt land i en ovanligt trygg tid. Förmodligen den tryggaste någonsin. Det vet vi. Men vi känner det inte.

– Det är väl bara att se sig omkring.

– Läs en tidning.

– Man har väl ögon.

– Vakna.

Om du botaniserar i kommentarerna under artiklar som påpekar att brottsligheten minskar hittar du nästan alltid den här sortens reaktioner. Och jag skulle kunna göra mig lustig över dem men faktum är att jag känner ungefär samma sak.

Jag känner att världen omkring mig blir farligare. Råare på något sätt. Jag ­säger det inte högt (i vanliga fall) för jag vill så gärna vara en rationell varelse. Men innerst inne är jag nog som männi­skor är mest.

Oroad över utvecklingen.

Jag tänker mycket på det här. Inte utvecklingen, utan vår benägenhet att tro att den går åt fel håll. Min benägenhet. Varför känner vi att samhället blir otryggare, ja att hela världen går åt helvete när så mycket pekar på motsatsen?

Jag älskar ju när Hans Rosling lemlästar myter om tillståndet på planeten och pekar på sina glada kurvor. Men det når liksom inte maggropen.

Vetenskapen har inga tydliga svar på det här, ingen klickoptimerad och färdigpaketerad förklaring till vår tendens att tro att världen omkring oss blir sämre - en känsla som besynnerligt ofta går hand i hand med att våra egna liv blir bättre - bara ett lapptäcke av studier och slutsatser som pekar på att människan är en bekymrad varelse.

Lite av en domedagsprofet faktiskt. Åtminstone den fullvuxna människan.

Någonstans i mitten av livet börjar vi gärna romantisera det förflutna och odla en känsla av att saker var bättre förr. Musiken, moralen, umgänges­formerna, vädret. Ja, kanske att till och med brottslingarna var bättre förr med sina stetoskop och Jack Nicholson-mössor.

Enkelt uttryckt kan man säga att vi känner oss vilsna när världen vi lärde oss att leva i förändras. Det är obehagligt.

Och det här obehaget kan ta sig alla möjliga uttryck. Världen går åt helvete till exempel. Vilket den naturligtvis gör ibland men vår benägenhet att befara detta har väldigt lite med sakernas faktiska tillstånd att göra.

Det finns mindre dramatiska tankemönster som bottnar i samma mekanismer men är lättare att begripa.

Alla bara stirrar ner på sina smartphones!

Annat var det när jag var ung och alla pratade och spelade kula och grillade pinnbröd i tunnelbanan. Eller om vi bara stirrade på våra egna knän. Jag minns inte. Men sämre har det nog blivit i alla fall.

Vi är inte alldeles logiska när vi betraktar en värld i förändring. Ibland svårt förvirrade och irrationella. Särskilt kring moralfrågor.

Att vi inte ska säga ”n***rboll” längre kan tolkas som ett tecken på allmän moralpanik av någon som samtidigt ser tecken på allmänt moraliskt förfall i att man plötsligt får skriva ”dom”. Det spelar mindre roll om moralen skärps eller mjukas upp för en varelse som besväras av själva förändringen.

Det går åt fel håll. Det går åt helvete.

Så har vi tänkt i alla tider. Mer i vissa tider än andra.

I antikens Grekland - en period vi ofta betraktar som en civilisationens guld­ålder - var åsiktskorridoren ganska smalt murad runt en dominerande myt om pågående förfall. Man romantiserade tiden innan Prometheus stal elden av gudarna och befarade att de teknologiska framstegen skulle mynna ut i någonting ohyggligt. Redan de gamla grekerna var oroade över utvecklingen.

Vid University of London finns något som heter Centre for the History of the Emotions (bara förekomsten av en sån institution säger en del om civilisationens stabila tillstånd) och där tror man att vi nu befinner oss i slutet av en drygt 400 år lång period av förhållandevis positivt tänkande.

En period som kulminerade kring månlandningen 1969 och mattats av sedan dess.

Det kan vara så att människans kroniska benägenhet till undergångstankar är på väg att bli dominerande igen.

Vilket inte direkt gör mig lugnare.

Oroskarusellen

Vad tror du händer i ett land där en vänsterregering använder undergångsretorik för att motivera svek mot ­värdegrunden samtidigt som det största oppo­sitionspartiet använder ­ännu hårdare undergångsretorik för att motivera ett regeringsskifte och ta ­tillbaka väljare från det tredje största partiet - som byggt ­hela sin ­existens på undergångsretorik? Skulle en sådan spiral i förlängningen kunna innebära ett ­allvarligt hot mot allmän ­ordning och inre ­säkerhet?

Diskutera i smågrupper.

Om Aftonbladet