Svenskarna har fel om nästan allt

KOLUMNISTER

I mitten av 1500-talet kom potatisen till Europa men det skulle dröja mer än 200 år innan människor faktiskt började äta den. Mest för att kyrkan ogillade potatisen, som inte var nämnd i Bibeln och dessutom växte under jord på ett suspekt sätt, som om den trivdes i djävulens närhet.

Att människor i Sydamerika hade odlat och ätit potatis i nästan tiotusen år hjälpte inte (världen hade ju inte ens funnits så länge). Potatisen hann smyg­lanseras som naturläkemedel mot både reumatism och svikande erektion (vilket knappast mjukade upp kyrkans potatiskritiska linje) innan den fick sitt genombrott när den franska farma­ceuten Antoine Parmentier föreslog potatis som lösning på hungersnöden.

Potatis eller döden. 1700-talets ”Pepsi challenge”. Valet som slutligen bröt ner motståndet.

Historien är full av den här sortens komik. (Och fasor förstås.) (Mest fasor kanske.) Det finns så mycket irrationella rädslor och vanföreställningar vi kan skratta åt (eller förfasas över) i dag men samtidigt glömmer vi lätt att framtiden ska skratta (och förfasas) åt oss. Att vi inte lever i slutet av historien. Att vi är exakt samma varelser nu som då. Det var vi som var rädda för potatisen. (Och det var vi som föste in människor i gaskamrarna.)

Det enda som skiljer oss åt, människorna som levde då och människorna som lever nu, är enkelt uttryckt dressering. Kunskap och kultur. Men vår verklighetsuppfattning regleras fortfarande av magkänslor. Eller förnuft, som det ibland heter på populistiska.

Några dagar efter den brittiska folkomröstningen - den där vars känslostyrda klangbotten kanske kapslades in allra bäst av justitieministerns replik ”folk i det här landet är trötta på experter” - började en klassisk tidnings­rubrik från sommaren 2013 att rotera i sociala medier igen. Begripligt, eftersom det är en av tidernas bästa rubriker. Genial, komisk och dräpande i sin kritiska torrhet.

”BRITISH PUBLIC WRONG ABOUT NEARLY EVERYTHING, SURVEY SHOWS” (The Independent, 9 juli 2013).

”Britterna har fel om nästan allt, visar undersökning.” Artikeln, som delats över 40 000 gånger på Facebook, var förankrad i en omfattande studie av Ipsos kring den brittiska allmänhetens skenföreställningar om sin egen samtid. Och det fanns fog för rubriken.

Men innan vi tittar på siffrorna tar vi ett kliv framåt i tiden och breddar perspektivet, studien har växt och omfattar i dag 33 länder. Bland annat Sverige.

Rubriken till den här texten är inte alldeles rättvis för svensken har för­hållandevis bra koll, men fortfarande fel om det mesta.

Och det mest intressanta är några av de skenföreställningar som åter­kommer i land efter land.

Som antalet utrikesfödda i den egna befolkningen.

Britterna tror att 24 procent av befolkningen är utrikesfödda medan den faktiska siffran är 13 procent. Svensken tror att 25 procent är utrikesfödda medan den faktiska siffran är 16 procent. Tendensen till överskattning är tydlig även i länder med anmärkningsvärt låg invandring, som Brasilien där allmänheten gissar att 25 procent är utrikesfödda medan den faktiska siffran är 0,3 procent.

Britterna tror att 21 procent av befolkningen är muslimer medan den faktiska siffran är 5 procent. Svensken gissar 17 procent men även här är facit ungefär 5 procent. Frågan ställdes till människor i 14 länder och samtliga överskattade andelen muslimer kraftigt, oftast med en fyr- eller femdubbling av verklighetens andel. Fransmännen gissade 31 procent medan den faktiska siffran är 8 procent. Belgarna 29 procent medan den faktiska andelen är 6 procent. Sämst gissade ungrarna som uppgav 7 procent, en 17-dubbling av den faktiska andelen: 0,4 procent. Strax efter kom amerikanerna med en 15-dubbling.

Mer än varannan brittisk medborgare tror att våldsbrottsligheten ökar när den i själva verket minskar. Skenföreställningar om att brottsligheten ökar är besynnerligt vanliga i hela västvärlden (där brottsligheten generellt minskar stadigt) och Sverige är inget undantag. Drygt 7 av 10 svenskar tror att brottsligheten ökar (det gör den inte) medan 3 av 10 tror att brottsligheten ökar kraftigt (det gör den alltså inte heller).

Det finns många delförklaringar till de här skenföreställningarna - från medialogiken till beteendevetenskapen - men ett tydligt svar från den senare är att vi överskattar eller överdriver det vi på ett eller annat sätt uppfattar som främmande, oroande eller provocerande.

Och det är naturligtvis ingen slump att frågorna där vi är mest benägna till överlastade skenföreställningar ofta går hand i hand med högerpopulismens hjärtefrågor. Och ibland även vänsterpopulismens - européer överskattar konsekvent och dramatiskt hur mycket den rikaste procenten av befolkningen egentligen äger. Det är nästan bara ryssar som underskattar den siffran, men inte för att de gissar lägre än oss utan för att den rikaste procenten i Ryssland faktiskt äger (nästan) allt.

Om man för ett ögonblick ska vidröra hönan- eller äggetfrågan - vad kom först, skenföreställningarna eller populismen? - blir du förmodligen sittande i något slags omelett med fjädrar i. Populism handlar om att utnyttja våra svagheter, vår benägenhet till irrationellt tänkande, men den gör oss också (ännu) svagare. Den ger bränsle åt våra rädslor.

Om du tycker att min röda tråd, från potatis till populism, ser lite skör ut så kan det handla om att den är lite skör. Jag finner bara den där historien om vår misstänksamhet mot potatisen så bedårande att jag inte kunde låta bli att börja där.

Vi kommer också att vara bedårande en dag. Samtidens fåfänga är alltid rolig (eller fasansfull) när man ser tillbaka på den.

Framtiden kommer skratta åt oss. (Och förfasas.) (Mest förfasas kanske.)

En rolig film

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN

■ ■ ”Jag befarar att människor om några år kommer att göra vad de alltid gör när ekonomin kantrar, de kommer skylla på invandrare och fattiga”, spår hedgefondmäklaren Mark Baum (Steve Carell) i slutet av ”The big short”, Adam McKays pedagogiska skildring av finanskrisen 2007–2008. Det är årets hittills roligaste och åtminstone näst bästa film. Se den.

En otäck oro

Nigel Farage, ledare för nationalistiska Ukip och förespråkare för brexit.
Foto: PETER VAN DEN BERG
Nigel Farage, ledare för nationalistiska Ukip och förespråkare för brexit.

■ ■ Den finansiella oron efter brexit oroar mig inte lika mycket som den ideologiska.

Resultatet av folkomröstningen återupprättar och legitimerar slutgiltigt nationalismen som politisk kraft även i de rutinerade demokratierna i västra Europa.

Nu när vi behöver den som minst.

Det är olyckligt.