Kolumn

Andrev Walden

Så gör du för att bli ledare – eller diktator

KOLUMNISTER

Den här semestern har jag ägnat nästan varje glipa av egentid åt texter som försöker förklara krafterna bakom Donald Trumps framfart. Om världen ska kantra i vinter vill jag i alla fall veta varför.

Det saknas inte svar. Internet knarrar under vikten av analyser och de flesta sluttar mot de arga vita männen. Intoleransen, hatet och rädslorna.

Det gjorde väl den här kolumnen också innan jag kom att tänka på någonting som jag hörde en professor säga i en podcast för några månader sen. Att det inte handlar om hat utan om hopp.

– Många av oss var attraherade av Obamas valrörelse och pratade om honom som någon som hade en hoppets politik. Men Donald Trump exemplifierar även han en hoppets politik.

Stephen David Reicher är professor i socialpsykologi vid University of St Andrews i Skottland och har forskat kring gruppbeteende och ledarskap i närmare fyrtio år. Det är rimligt att kalla honom pionjär för han ingick i den trio som utmanade – och kanske även avlivade – en del daterade och elitistiska föreställningar om kollektivet från Gustave Le Bons standardverk “Massans psykologi” (1895). Vi förlorar inte vår identitet i massan, vi skiftar identitet, hävdar Reicher och pekar på att effektiva ledare är människor som kan identifiera och spela på vår gruppidentitet. Den där som vi skiftar till i massan. Han kallar dessa ledare för identitetsentreprenörer.

Om det där lät krångligt (eller bara tråkigt) kan jag lugna dig med att det blir mer spännande nu. Åtminstone om du dagdrömmer om att ta makten över någonting en dag. Säg ett land.

I den där podcasten – jag lyssnade på den igen och sen en gång till – förklarade Reicher de tre avgörande momenten en framgångsrik politisk ledare måste hantera.

Och det här trestegsprogrammet är Identitetsentreprenören Donald Trump ovanligt duktig på, förklarade professor Reicher i podcasten (som förresten var Science Weekly från The Guardian). Men sen sa han inte så mycket mer för avsnittet handlade om allt möjligt annat. Mest Shakespeare.

Så nu kontaktade jag den brittiske professorn med några följdfrågor. Det var bra kontaktat. Inte för att han kunde prata, han hade semester, men han och Alexander Haslam, professor i psykologi vid University of Queensland, hade precis skrivit färdigt sitt bidrag till en bok som inte finns än men som ska heta “The myth of rational politics – understanding the allure of Trumpism”. Deras kapitel, “The politics of hope: Donald Trump as entrepreneur of identity” bygger på fältstudier av Donald Trumps möten med väljarna, eller rallies som det heter i USA, och det kunde de skicka över om jag ville tjuvläsa. Det ville jag.

Enligt Reicher och Haslam finns nästan allt du behöver förstå om trumpismen inkodat i hans rallies. I själva dramaturgin och koreografin. Det är ett identitetspolitiskt lajv. Men man behöver närvara vid flera rallies, på insidan, för att se mönstret.

“Ett Trump-rally är enkelt uttryckt ett dramatiserat skådespel kring en särskild vision av USA. Ett lajv där Trump och hans följare iscensätter hur de vill att landet ska se ut. Det är en identitetsfestival som förkroppsligar en hoppets politik.”

Ett Trump-rally börjar långt innan huvudpersonen anländer. Att vänta länge skapar en känsla av att ledaren är viktig och att se andra vänta lika länge förstärker känslan.

Säkerheten är väldigt synlig, på ett överlastat och teatralt sätt. Någon timme innan Trump talar börjar man omsorgsfullt engagera publiken i säkerhetsapparaten. Alla ska med. Publiken får instruktioner om hur de ska agera om inkräktare siktas och får lära sig varningsrop som ska fånga vakternas uppmärksamhet. Den spänning och misstänksamhet som odlas i lokalen resulterar i många falsklarm men medvetenheten om yttre och inre fiender är en viktig beståndsdel i lajvet. Alla letar efter inkräktare och känslan av en delad identitet slår rot redan innan huvudpersonen anländer.

Trump, publiken och säkerhetsapparaten blir en gemenskap under hot.

Det finns även en tredje samling skådespelare som – först ovetande och senare motvilligt – tilldelas en nyckelroll i skådespelet: journalisterna. De placeras på en koncentrerad yta, oftast bakom Trump men alltid fullt synliga för hela publiken. De får spela rollen som etablissemanget och när Trump angriper dem med signalord som “vidriga” eller “ohederliga” gör han äcklade pantomimer i riktning mot mediafållan bakom sig och publiken lär sig snabbt vart de ska rikta blickarna och buropen.

Själva ryggraden i Trumps tal är alltid densamma, men för utomstående betraktare skyms den ofta av de rasistiska, kvinnofientliga eller bara akut obscena utfallen – som emellertid inte tillhör ryggraden. De vit makt-orienterade väljarna behöver aldrig vända hem besvikna men Trumpismens kärna handlar enkelt uttryckt om jobben och välståndet. Själva förutsättningen för den amerikanska drömmen.

Det betyder inte att Trumps hatretorik är ofarlig – det var inte primärt judehatet som lockade tyska folket till nazismen, om man tillåter sig en extrem parallell – bara att man måste förstå vart Trump hämtar kraft till ramverket för sina tal. Som alltid är uppbyggda kring tre element.

Det första är bilden av ett USA som en gång var starkt men nu är svagt och konsekvent förödmjukas av yttre fiender. Mest kineserna och mexikanerna som stjäl amerikanska jobb och japanerna som stjäl amerikanska konsumenter.

Det andra elementet handlar om de inre fiender som är skyldiga till landets förfall. Den politiska klassen som delvis är inkompetent och delvis samarbetar med yttre fiender (i lönndom) för att försvaga landet.

Den tredje delen handlar om lösningen: han själv. Donald Trump, den amerikanska drömmen i köttet. Han som inte behöver klä ut sig till the ordinary guy – tänk George W Bush i jeans och cowboyhatt – för han är the ordinary guy. Fast på andra sidan drömmen. Den dyra kostymen skaver inte mot identiteten, den är lönen för att han levt identiteten fullt ut.

Den typiska Trumpsupportern är en vit man från en ekonomiskt döende eller i bästa fall stagnerad del av landet – men liksom den typiska SD-väljaren är han inte nödvändigtvis arbetslös eller fattig själv. Däremot har han inte sällan missat den generationslånga omvandlingen från lokalt förankrad tillverkningsindustri till globalt uppkopplad informationsdriven ekonomi. Han har också mycket lågt förtroende för politiker och en stark känsla av att inte ha en röst.

Trumps bedrift är att han klätt den här gruppens begynnande känsla av nedgång och marginalisering i ett begripligt perspektiv. Ett vi och ett dem. Vanligt folk mot privilegierad elit.

Och han är deras röst. De som kallar sig den tysta majoriteten (låter det bekant?).

Han ger dem hopp. Eller förgriper sig på deras drömmar.

Och varje gång vi kallar honom idiot i stället för att tala om den där ryggraden gör vi oss själva till en del av föreställningen.