Hur stor är natten?

KOLUMNISTER

Sitter på sängkanten och prövar golvet. Det gungar lite. Som om världen inte riktigt håller för att gå på i dag. Jag borde ha sovit mer förstås. Det borde jag nästan alltid. Men då hade jag inte vetat hur stor natten är. Jag kanske inte ens hade kommit på att natten har en storlek och att den kan räknas ut.
Jag återkommer till det där.

Ej skalenlig bild av natten.
Ej skalenlig bild av natten.

Det skulle vara så mycket enklare att sova om man inte var tvungen att somna först. Och jag är ­inte bra på att somna. ­Inte för att jag har några sömnproblem, jag vill bara ­inte. Det är inte klokt att jag ska ägna en ­tredjedel av livet åt att ligga bakbunden på botten av mig själv.

Jag går inte med på det.

En mer omtänksam evolution hade inte byggt en varelse som vet att den ska dö och sedan tvingat den att blöda livstid på det här sättet, en omtänksam evolution hade noterat att vi uppfunnit lampan och lanserat en intressantare version av sömn. Men evolutionen är inte omtänksam, det är upp till människan att spara på sin livstid.

Så jag håller mig vaken så länge det går. Natt efter natt. Även om jag misstänker att sparandet sliter på ­hårdvaran och att spararen kanske dör lite tidigare i stället. Livet är en sinnrikt konstruerad dödsfälla. Men jag chansar.

Och ett bra sätt att hålla sig vaken är att låta sig övermannas av långa tankar. Jag brukar återvända till det där som Hjalmar Söderberg skrev om den oändliga natten för 110 år sen, att den inte är så oändlig egentligen.

”Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En spetsig kägla av ­mörker i ett hav av ljus.”

Det är fortfarande den mest drabbande passage jag läst och jag citerar den inte sällan helt tyst i mörkret.

”Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden.”
 

Det var faktiskt just den där sidan i Doktor Glas som en gång väckte mitt ­intresse för rymden. Som visat sig vara en aldrig sinande källa till långa tankar. Såna där som man behöver för att hålla sig vaken i mörkret.

Som den här: hur stor är natten?

Om den inte är oändlig måste den ju ha en storlek? Det är klart den har!

Och så tänder man mobilen och googlar men det finns ingenting där så man hämtar papper och penna och ­dator och sätter upp ett litet kontor i soffan för det här måste redas ut innan man kan sova!

Om solens diameter är 1 391 400 kilometer och jordens diameter är 12 742 kilometer och det genomsnittliga ­avståndet mellan solen och jorden är 149 600 000 kilometer, får vi en konformad skugga som sträcker sig 1 382 000 ­kilometer ut i rymden.­ ”Den oändliga natten” är alltså knappt 1,4 miljoner ­kilometer lång. Eller 3,6 gånger avståndet till månen.

Men man vill ju veta hur stor den är. Inuti liksom. Hur räknar man volym på en kon nu igen? Googlar, räknar, ­tvinnar håret, räknar, drar av halva ­jordens ­volym, tvinnar… och där är den.

Nattens storlek.

Vänta lite! Innan jag ­berättar hur stor natten är vill jag försäkra mig om att du begripit att natten har en storlek och att det är ganska fantastiskt.

Säg det: natten har en storlek och det är ganska fantastiskt.

Natten är 5,8x10^22 kubikmeter.

Femtioåttatusen miljarder miljarder kubikmeter. Natt.

Det är stort – om det uppstod ett plötsligt behov av att förvara natten ­någonstans skulle vi behöva ungefär nittiosju miljarder miljoner Globen – men det är fortfarande bara en ­spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus.
 

Det är knepigare att beräkna ­volymen på dagen. Alltså det där ljushavet. Eftersom man måste bestämma sig för var det slutar. Vilket det aldrig gör men om man unnar sig att dra en gräns vid den ­yttersta planetens omloppsbana – alltså vid Neptunus, drygt 4,1 ljus­timmar från solen – får man ett klot­format ljushav på 3,81x10^38 kubikmeter.

Trehundraåttioen miljarder miljarder miljarder miljarder kubikmeter dag.

Och i det ljushavet får vår lilla natt plats 6,5x10^15 gånger. Sex och en halv miljoner miljarder jordiska nätter.

Och detta ljushav, vad är det? En gnista i rymden.

Det är lite olyckligt att jag kan se natten från sängen för jag borde verkligen sova nu. Men den är full av gnistor och här kommer en lång tanke till. Varje gnista är en soluppgång någon annanstans. Natthimlen är full av dagar.

1 av 2

Årets bästa film

För dig som älskar rymden i allmänhet, och dyr science fiction som tar sig själv på allvar och gör lagom ambitiösa anspråk på de stora frågorna i synnerhet, kom julen tidigt i år. Närmare bestämt i går när årets bästa film (jag vågar slå fast detta nu) ”Arrival” hade biopremiär. Om ett oväntat besök från rymden med världens formstarkaste regissör Denis Villeneuve (”Prisoners”, ”Sicario”) bakom spakarna.