Jag vill dö med öppna ögon

KOLUMNISTER

Jag var inte den enda som fällde tårar när Monica Zetterlund dog för två veckor sedan. Jag köpte tidningen, satte mig i bilen, maxvolym på radion, läste och grät. Det var inte henne de spelade, turligt nog. Det hade varit för patetiskt. Givetvis grät jag inte över Zetterlund personligen. Jag kände henne inte. Det är min egen död jag begråter när jag bölar över tsunamioffer och flygkrascher.

Det är min egen död jag begråter när jag bölar över tsunamioffer och flygkrascher

En vecka tidigare hade jag kommit att tänka på Monica Zetterlund. Jag fick påminna mig om ifall hon levde, eftersom det länge varit tyst om henne. När jag konstaterat att hon fortfarande fanns tänkte jag på hurdan hennes död skulle bli. Jag är på intet vis synsk, det är bara en variant av tanken "hur ser han/hon ut naken". Kanske finner jag en morbid trygghet i att fundera på döden. Så har jag gått igenom alla släktingar, vänner och kändisar. I Monica Zetterlunds fall gissade jag fel, mindre dramatiskt. Och värdigare. Sängrökning har aldrig varit högstatus i dödssammanhang.

Jag vill inte dö så här, hade Zetterlund tydligen ropat till larmcentralen. Sådan information förser kvällspressen mig med. Snaskigt, tycker somliga. Samtidigt får det mig att tänka vidare. Hur skulle man vilja dö? Hur vill jag dö, om jag fick välja. När jag har tänkt på det en stund fortsätter jag att fundera på hur jag vill leva. För där har jag ett reellt val, en möjlighet att få min önskan uppfylld.

Vad kräver vi egentligen av livet? Vad kan man kräva? Ingenting. Livet skiter nämligen fullständigt i oss. Det går sin gilla gång vare sig man är fattig, rik, dum eller klok. Fast klokskap består i att förstå just detta: du har ett enda ändligt liv, och du ensam har ansvar att göra det drägligt, spännande och intressant. Misslyckas du är felet bara ditt.

Man föds och man dör, och ingen vet egentligen när döden inträffar. Bara att. På så sätt är livet rättvist. All annan rättvisa är en konstruktion. Vi har olika förutsättningar, men alla har en möjlighet att skapa sig dem för den bästa livssituationen.

Memento mori, viskade slaven i romarkejsarens öra när denne mottog folkets jubel. För man glömmer ju så lätt. Det vore nyttigt att ha en slav som viskar i örat att man är dödlig, men i tider då till och med städhjälp ses med oblida ögon får jag påminna mig själv. Att leva som om varje dag vore den sista är en floskel, men också en bra drivkraft att göra bättre val i livet. Ibland tänker jag att den här människan som jag just nu har framför mig kanske jag ser för sista gången. Eller han mig.

Det har varit ganska tyst om Monica Zetterlund nu. Ett snabbt avklarat minnesprogram och sedan raskt vidare. Som om döden smittar. Jag vill höra henne sjunga mer. Upptäcka henne på nytt. Många människor lär man känna efter deras död, och det är ingen dålig bekantskap. Att försonas med föräldrar eller syskon efter att de har lämnat jordelivet räknas också. Dödens syfte är att påminna om livets bräcklighet. Vår begränsade livslängd tvingar oss att se dess skönhet. Precis som snittblommor är vackrare än krukväxter för att man vet att de snart vissnar.

I går såg jag en död man. Mitt i stan. På en trång ickeplats under en bropelare stod två poliser och petade på honom men han hade upphört att sova. Döden är smidig, den snirklar sig in i de mörkaste vrår. Ingen slipper. Inte ens om man är livrädd för den. De som påstår sig vara det brukar i själva verket vara just livrädda, rädda för livet. Eller livsfega. Man skyller på döden och förnekar sig samtidigt livet. Rymmer. Lättare att oroa sig för döden än att engagera sig i vad man ska göra med sina räknade dagar.

Jag vill inte dö så som den där mannen. Inte somna in för att aldrig mer vakna. Jag vill dö medveten. Med öppna ögon. Döden är den sista upplevelsen, och det bästa sparar man som bekant till sist. Jag tänker leva fullt ut, och när döden väl kommer vill jag välkomna den och ta in den i sin helhet. Om jag får önska. Men kanske hinner en tio ton tung buss före. Det är sådant man aldrig vet.

Anna Ekelund