Tidningar fyllda av änglar och monster

KOLUMNISTER

De hade låst in sig med eleven på toaletten, satt sig på honom och hållit fast hans händer och fötter. En lärare och en elevassistent, dessutom medlemmar i pingstförsamlingen i självaste Knutby. Det är ju inte riktigt klokt!

Jag kommer att tänka på något helt annat. Eller kanske samma. Jag minns hur jag sitter på min son, då fyra år gammal. Han skriker i panik, är svettig och röd i ansiktet, ögonen alldeles glansiga. Jag har mina ben över hans små, och även över hans armar. Han ska inte ta sig någonstans. Så håller jag hans arga huvud still med min ena hand medan jag tvingar i honom medicinen han måste ta. Det är inget angenämt minne. Jag minns att jag

talar lugnande, förklarar att om han inte tar medicinen fort så kommer han inte att kunna andas. Jag svettas och gråter lika mycket som han.

Jag håller fast och håller om honom tills han lugnat sig. Han förstår allvaret, men också att jag gjort det för att jag älskar honom. Nästa gång tar han sin medicin.?

Hade jag misshandlat honom? Jag var ensam, ingen kunde hjälpa mig så jag ringde sjukvårdsupplysningen. De luttrade sjuksystrarna sitter dag och natt och ger råd åt oss handfallna, de visste vad som måste göras. När det handlar om liv och död daltar man inte. Så sjuksköterskan rådde mig: ”Du måste få i barnet medicinen om du så ska sätta dig på honom.” Inget pjåsk. Hade jag haft en pappa till hjälp hade vi förmodligen delat upp det, han hållit armar och ben, och jag haft mer svängrum att tvinga. Vilka bisarra misshandelsrubriker kunde inte det ha blivit?

Jag har en god och vacker vän. Som ung pojke måste han ha varit bedårande. Jag vet också att han var alldeles galen. Han bråkade och slogs, och fick han inte som han ville slog han sönder andras saker, eller skolans alla fönsterrutor. En dag tryckte en lärare upp honom mot väggen och sa ifrån. Alltså ingen

liten vänskaplig tryckning, utan en sådan som säkert skulle kunna resultera i en polisanmälan från föräldrarna. Men efter över 25 år talar min vän fortfarande om denne lärare som en räddare. Just där tog

livet en annan vändning. Någon såg, någon ville väl. Syftet var gott, och ibland helgar ändamålet medlen.

Vi är bra på att gnälla, klaga och uppröras, men vi funderar sällan på syften och alternativ. Hur skulle vi själva agera i samma läge? I teorin är allt så enkelt. Läraren och assistenten från Knutby satte sig på en elvaårig pojke som slogs besinningslöst. Kanske fanns inget bättre alternativ. Kanske var just detta bäst för pojken och hans omgivning, det vill säga skolans andra barn.

Mitt syfte med att tvinga i mitt barn medicin var att han skulle bli frisk. Mot väggen-lärarens syfte var att rädda en pojke från sig själv men också att ge de andra barnen ro. Knutbylärarnas syfte vet vi ingenting om, men jag är rätt säker på att det inte var illvilja. Jag tar inte församlingsmedlemmarna i Knutby

i försvar. Tvärtom är jag fanatisk motståndare till all fanatism. Men alltför ofta målar media upp en nyanslös värld där ingenting ryms mellan ytterligheterna.

Svårast har man att beskriva någon eller några som man tidigare har stigmatiserat. Media tar sig friheter att skriva mer sensationellt om grupper som man har beskrivit som tokiga. Läsarnas meningar är förutfattade, den psykologiska garden nere, och vi kommer att svälja betet helt.

Knutby har blivit synonymt med ondska, och det är svårt att läsa med fördomsfri blick.

Vi blir överösta med information och har inte alltid tid, ork eller mental kapacitet att se det som finns bakom tidningarnas brinnande rubriker, bakom

mediedrevets förenklade bild. Det ska inte vara vårt ansvar att alltid behöva dechiffrera medias chiffer. Den mediala dramaturgin är så given; hitta den onde och den gode, städa bort och vattna ur alla komplicerade aspekter däremellan och voilà har man en simpel och säljande historia.

Så enkel är aldrig verkligheten. Därför är det medias förbannande ansvar att vara sakliga, uppriktiga och inte spänna sanningen som om den vore ett gummiband att dra åt vilket håll det bäst passar för dagen. Det gömmer sig människor bakom alla rubriker, till och med i Knutby, och det ska krävas mer av tidningarna än att förenkla dem till änglar och monster.

Anna Ekelund