Zlatan & jag flyttar från nazisthusen

KOLUMNISTER

Rosengård i Malmö. Ett vackert namn. Det var där jag tillbringade min barndom. Precis som Zlatan. Just det, precis som Zlatan. Och minnena har ännu inte bleknat.

Jag minns de fula husen. Betongen. I fäderneslandet Polen fanns samma betongvurm.

Även det svenska miljonprogrammet är hämtat från Stalins estetik och han i sin tur kastade långa blickar åt Albert Speer, Hitlers favoritarkitekt. Nazisthus, hårdraget. Klart att jag hade svårt att trivas.

Jag minns annat. Hur en galen man en dag försökte ta sig in i vår lägenhet. Min unga mamma lyckades till slut klämma hans hand i dörren och på så vis hindra honom. Jag minns också de finska alkoholisterna som alltid skrek efter mig. Och de hotfulla killarna på gården som gjorde att jag aldrig vågade mig ut. Ett litet helvete på jorden, helt enkelt. Eller kanske bara socialrealism. Mina föräldrar arbetade omlott dag och natt för att fortast möjligt ta sig därifrån. Så fort de hade råd med sitt lilla hus var vi i väg.

De som talar sig varma för betongslummen talar om kärlek och solidaritet. Om mångfald, stort kulturellt utbud och kommunala satsningar. Det stör mig. I förorten bor man för att man måste, inte för att man vill. Förorten är desperation och resignation hos dem som inser att den kanske är deras sista anhalt. Det är hopplöshet, depression, dålig självkänsla och längtan bort.

Aldrig ska jag återvända till allt det. Hellre bor jag i en kartong på Stureplan eller i ett skjul i djupa skogen.

Jag har svårt att förstå att någon självmant skulle flytta till en betongförort. Men ett hem är ett hem är ett hem. När jag för första gången såg Rio de Janeiros favelas, kåkstäderna, suckade en medresenär: stackare. Ett föraktfullt medlidande, för man glömmer bort att den som bor i favelan är omgiven av sin familj, släkt och vänner. Man kan varenda gata, varenda sten. Men skulle man vinna på lotto ger man sig snabbt av.

Jag lärde mig inte svenska förrän jag flyttade ifrån Rosengård. Jag är lika mycket blatte som de som valt att slå mynt av sitt utanförskap. Men jag talar inte någon retarderad svenska bara för att visa att jag är sprungen ur en annan kultur. Jag är uppvuxen med två kulturer, men misströsta inte, svenskar, en är god nog. Det svenska är också något att vara stolt över. Två kulturer är en lycka och en plåga. Det är svårt att fläta samman dem till en enhet, bevara det gamla, ta in det nya.

Språk är nyckeln in i samhällen, och med hjälp av sitt modersmål kan man lyfta det svenska språket till nya höjder i stället för att utarma det.

Kanske fick jag bara en dålig start, invänder någon. Inte kan jag basera mitt tyckande på barndomens erfarenheter. Men jag och förorten har fortsatt springa på varandra under livets lopp. Jag har jobbat där, besökt vänner. Och jag konstaterar gång på gång, det andas av uppgivenhet.

Stora journalistpriset i kategorin årets förnyare gick i år till Zanyar Adami för arbetet med miljonkulturella magasinet Gringo. Som om medieeliten vill ropa: Titta, titta, jag vågade peta på negern först! Nytt? Det är ju bara samma gamla skåpmat i ny skrud. Ett segregationsromantiskt magasin, vars kontor ett tag låg på Östermalm, numera trendiga Södermalm, som jäser idén om "vi och de". Detta är inte nytt, det når bara fler.

Varför applåderar man det med sådan förtjusning? Blatteförakt är vad det är. Man upphöjer något som är dåligt och som marginaliserar de redan marginaliserade.

Blattekulturen både pissar på sitt ursprung och på det svenska. Den är en krympling som höjs till skyarna.

Däri ingår också att förakta välståndet. Men varför klanka ner på till exempel Östermalm? Så länge man tror att man inte själv har en chans att bo där fnyser man. Men skulle chansen uppenbara sig sitter man plötsligt på Strandvägen, nöjd. Först spottar man i soppan, sedan äter man upp den.

Skit är skit, om ock med vackra namn som Rosengård, Biskopsgården eller Vårby Gård. Om vi medger det kanske vi kan göra något åt gamla problem i stället för att cementera dem.

Och hade Zlatan tyckt att Rosengård var så fint som det ljugs, hade han givetvis bott kvar bland sina fans i miljonprogrammet. Men det gör han inte.

Anna Ekelund