Kameler – kanonidé eller Norgehistoria?

KOLUMNISTER

När jag var liten tyckte jag att kameler var äckliga. De såg lite degiga ut, en lömsk degighet eftersom jag visste att de inte alls var långsamma utan väldigt snabba. På Warszawas zoo hade de en flock som stod och tuggade med sina lösa läppar. Jag brukade fantisera om hur det skulle vara att sitta mellan deras pucklar, men än i dag har jag aldrig fått den äran.

Men nu har jag chansen inom räckhåll. I Löten tolv mil norr om Oslo vill kommunens ansvariga för flyktingfrågor, Wenche Stenseth, köpa in kameler.

Till en djurpark? Nej, utan som integrationsverktyg. Stenseth säger: ”Om de skulle få utnyttja sina kamelfärdigheter skulle det underlätta deras integrering”. Löten har nämligen ett hundratal utomeuropeiska flyktingar, från bland annat Somaila och Sudan. Dessa har svårt att få jobb och anpassa sig. Nu har Stenstedt upptäckt ett samband: Många av flyktingarna är gamla kamelskötare. Kan man inte ta skötarna till kamelerna, så får man ta kamelerna till skötarna, resonerar hon. En norsk oljemiljon räcker till en större flock.

Är det en lysande idé eller en dålig Norgehistoria? I svenska termer skulle en och annan Stockholmsbaserad same få en renflock att fördriva sin tid med. Och min vän vars arbetslöse far var fåraherde i Turkiet en gång, tänk om denne skulle kunna få en flock får att valla. Föreställ er att han och kungen hade en affär ihop, min väns far skulle då kunna blanda sina djur med kungens får i hagarna på Djurgården. Det vore höjden av integration.

Undrar vad Wenche Stenseth ska hitta på åt arbetslösa sudanesiska, somaliska, kurdiska och iranska läkare, tandläkare, optiker, lärare och andra med akademisk utbildning. Jag misstänker att deras arbetssituation inte är så mycket bättre än kamelskötarnas.

Jag känner inte till någon svensk kamelhistoria, men vår fantasi är inte långt efter. Jag kommer att tänka på alla dessa ”kulturmöten” som lika välvilliga som oroade politiker och integrationsexperter – ingen nämnd, ingen glömd – anordnar i förståelsens namn. Jag drar mig till minnes en debatt i Stockholm där Gudrun Schyman fick frågan om hur integrationen skulle kunna bli bättre. Hon svarade att det finns många vägar att minska avståndet mellan svenskar och invandrare. Man kan till exempel anordna fler kulturfestivaler, som den i Hammarkullen, där svenskar och invandrare umgås på ett naturligt och fint sätt. Så sa en av våra då tyngsta makthavare.

Jo, hur många gånger har det inte smällts upp mångkulturella tält och stånd i Hammarkullen, Fittja och Rosengård? Det har grillats lamm, bakats bröd av kvinnor i brokiga folkdräkter och dansats rytmisk orientalisk eller afrikansk dans till ljudet av trummor och flöjter. När media rapporterar handlar rapporterna oftast om gulliga möten i integrationens namn. Invandrarna reduceras till exotiska klipp i en snabb integrationstrailer. Ibland framträder den lokale politikern och säger något i stil med ”Detta är ett bevis på att vi kan umgås, förstå varandra och ha roligt tillsammans”. Sådana uttalanden är inte bara huvudlösa utan också ansvarslösa.

Är ett snabbt anordnat ”kulturmöte” detsamma som lyckad integration? Vi påminns varje dag om att integration inte är lätt. Integration kräver stor ansträngning, resurser, genomarbetade idéer och vilja. Integration kostar såväl mänsklig som politisk möda och kan inte nås via genvägar. Men liksom kamelhistorien står vi inte långt efter norrmännen i att ta dessa genvägar. För sedan när kulturfestivalens trummor packats ner, elden från kolgrillen slocknat, tälten vikts ihop och arrangörerna hållit ett fint avslutningstal om solidaritet, förståelse och om att lära känna varandra bättre – ja, då går var och en hem till sitt.

Kulturfestivaler är konstgjord andning och räddar inte integrationen. Lika lite som Göran Perssons plusjobb räddar arbetsmarknadens väl. Däremot: att komma ut på arbetsmarknaden är det säkraste sättet att komma in i samhället. Det är på arbetsplatsen det naturliga mötet sker. Där man tvingas diskutera, gräla och samarbeta. Så även i bostadsområdet, om nu bostadsmarknaden inte hade varit så segregerad. Jag har ingenting emot vare sig kameler, kamelskötare eller kulturfestivaler så länge de inte blir till billiga lösningar på svåra problem. Genvägar som blir till långa omvägar.

Anna Ekelund