OS-medaljörerna gör inga hjältedåd

KOLUMNISTER

Vem är Nicolai Jungsin? Popgeni? Idrottsstjärna? Företagsledare? Nej, Nicolai Jungsin kör buss i Jönköping. När han i september förra året fick se en man bli brutalt misshandlad lämnade han bussen för att med fara för sitt liv gå emellan och sätta stopp. Arbetsgivarens tack blev en varning och hot om uppsägning - Jungsin hade brutit mot bolagets regler. Själv säger han att "Jag vill följa mitt samvete", att det handlar om att följa sin magkänsla även om det kan innebära att man får sparken. I onsdagens Svenska Dagbladet understryker han, trots att han nu vet hur hans arbetsgivare ser på saken: "Jag skulle göra samma sak igen." En vardagshjälte, helt enkelt.

I dag går det annars fort att bli kallad hjälte. Det krävs så lite. Jag ogillar när olika Linda Skugge-figurer utropar alla ensamstående mammor till hjältinnor. En mor är en mor, hon har själv ålagt sig sin plikt, och det finns inget heroiskt i att hon fullgör den.

Om jag skriver något irriterande kommer jag samma dag att ha mejlboxen full att arga meddelanden. Utöver det, ingenting. Någon kommer kanske att skriva något elakt om mig på sin blogg, eller låta bli att bjuda mig på fest. När en Stockholmsbaserad journalist gör ett obekvämt avslöjande om sin kår blir han förvisso hatad av en del, men också hyllad som en hjälte av fler. Men vad är det för hjältemodigt med att bara utföra sitt arbete?

Hade busschauffören endast gjort sitt jobb hade han sett misshandeln i backspegeln och låtit en människa dö. Ingen hade anklagat honom för det.

Det är när man gör något utöver vad som krävs som hjältemodet sätter in.

Landsbygdens journalister är betydligt större hjältar än storstadens. De avslöjar sina kommunalpolitiker, företagsledare - människor som de nästa dag kommer att möta öga mot öga, som kanske har barn på samma dagis. Man vet att man kommer att stöta på varandra i Ica-butiken eller på nästa föräldramöte. Småstadsjournalister riskerar att bli uteslutna ur den sociala gemenskapen, och för vad?

Många låter bli. Och så finns de andra, de som avslöjar en orättvisa för att de helt enkelt måste, för att samvetets huvudkudde annars blir hård att sova på. Och att sova gott blir viktigare än att bli struken medhårs.

Hjältar är besvärliga, obekväma. De får fiender och riskerar att bli utstötta, kanske till och med dödade. En hjälte är någon som tar en risk, som inte vet vad utkomsten av hans eller hennes tilltag kommer att bli.

Eller som vet alltför väl. En kula i huvudet för fyra rader i tidningen, år i en tortyrcell för att man vågade tänka högt när man inte fick tänka alls. Hjältemod handlar om att ta strid, att sticka ut hakan och ta en käftsmäll - särskilt när man har något att förlora.

Som Gao Zhisheng, som det stod om i måndagens DN. En kinesisk advokat som övervakas av upp till 30 civilklädda säkerhetsmän för att han öppet har kritiserat det kommunistiska partiet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Genast mottog han ett anonymt telefonsamtal där någon påpekade att man visste var han bor och vilken skola hans dotter går i.

När det upptäcktes att även dottern skuggades började han följa henne till skolan. Han har blivit prejad av vägen, varit nära att bli överkörd, men han fortsätter oförtrutet att kritisera regimen.

En människa som låter sina barn drabbas, är han en hjälte eller bara en dumdristig galning? Själv skulle jag tveka att utsätta mitt barn för fara, även om det vore för en mycket god sak. Zhisheng själv säger "Jag hade helst sluppit allt det här, men det finns kanske tre möjligheter, död eller fängelse, eller en snabb förändring som gör att både jag och hela Kinas befolkning får de rättigheter vi borde ha." I förlängningen tänker han alltså på sin egen dotter, på att skapa en bättre värld för just henne. Och låter det spilla över på alla andra.

Det har varit en hjältarnas vecka. Men är OS-medaljörerna hjältar?

Förvisso får de ena dagen skämmas i versaler på alla löpsedlar, och nästa dag tackas och hyllas. Men hjältar? Nej, på sin höjd är de trivselskapare och underhållare, men termen hjälte sparar jag till de andra.

Anna Ekelund