90-årig lag ställer alla ogifta föräldrar till svars, varför?

KOLUMNISTER

När ungefär hade du sex med den här mannen? Hur lärde du känna honom? Har du haft sexuellt umgänge med andra män under samma tid?

En ogift kvinna kan tydligen inte förklaras fullständigt myndig, särskilt om hon inte har någon vuxen man i sitt hushåll. Får hon barn kan hon komma att förnedras av staten och inför myndighetspersoner på socialen tvingas svara på intima frågor om sitt sexualliv, under förevändning att det är för hennes barns bästa. Man utgår ifrån att hon inte vet hur barn blir till. Sverige 1920? Nej, 2008.

Att en kvinna på egen hand kan räkna ut vem som är far till hennes barn borde i de flesta fall vara en naturlig sak. Men är hon ogift och inte sammanbor med fadern, blir hon efter barnets födelse kallad till familjerätten i sin stadsdelsnämnd för att redogöra för sina förehavanden.

Hon ska svara på frågor som när hon hade sin sista menstruation och styrka att hon och den man som hon pekar ut som far har haft en relation och legat med varandra. Hur bevisar man det? Sparar den spruckna kondomen? Eller tar med en kopia av hemporrfilmen där datumindikationen i högra hörnet blir starkt bevis?

Nej, skämt åsido. Varken ogifta särboföräldrar eller de som har hand om faderskapsutredningar tycker att reglerna är särskilt lustiga eller tidsenliga.

– Men vi är tvungna att följa lagen, säger de.

När 1917 års lag om barn utom äktenskap kom var den ytterst radikal. Dessförinnan skrevs ogifta kvinnors barn in i kyrkböckerna som oäktingar, och mödrarna benämndes ofta horor. Oäkta söner fick inte ta vissa yrken och döttrarna blev sällan gifta. Att förgripa sig på en oäkta flicka bedömdes mildare än om det varit en ”äkta”. Förbindelser utanför äktenskapet var brottsliga och straffet böter, fängelse eller offentligt spö. Den presumtive fadern gick fri, bara han svor ed på att han inte hade något med modern att skaffa. Den nya lagen såg till att också fadern fick ta sitt ansvar och att alla barn fick samma juridiska möjligheter.

Men det som en gång var radikalt är i dag mossigt och förlegat. Kärnfamiljen är inte längre självklar; i dag föds 65 procent av alla barn utom äktenskapet. Familjerätten ska hålla samtal med alla de föräldrarna och utsätta dem för skymfen att inte själva kunna avgöra vem som är barnafar. Det är resterna av folkhemmets godhetsfascism.

Varför ifrågasätta de ogifta men inte de gifta? Vad säger att man helt säkert är ett barns far bara för att man är gift med dess mor? Det poängteras hur ”viktigt det är för barnet att få faderskapet fastställt, såväl ur rättslig, social, psykologisk som medicinsk synvinkel”. Gäller det bara ogiftas barn? När blev äktenskapet ett preventivmedel mot otrohet?

Dessutom har vetenskapen kommit ifatt och gått om Socialstyrelsen. Ett dna-prov är i dag mycket mer tillförlitligt än familjerättens bedömning. I nuläget skulle det bli dyrt att dna-testa alla barn och fäder, då ett salivprov kostar ungefär åtta tusen kronor.

Varför inte skriva under faderskapet redan på BB? Nu för tiden är de flesta fäder med på sina barns förlossning och skulle säkert inte ha något emot att få bli pappor fullt ut med en gång. Det lilla fåtal som är kvar kan dna-testas. Så skulle man slippa det dyra, förödmjukande och ologiska arbetsmoment som en utredning är.

Sverige har kallats ”världens modernaste land”. Vari ligger moderniteten att vifta med en snart hundraårig lag som skiljer gifta från ogifta och kränker den personliga integriteten?