Min kära son valde voodoo före julklappar

KOLUMNISTER

New age och främmande substanser, coaching, shopping, swinging. Vi har testat allt men ingenting ger varaktig tillfredsställelse. ”Det här med Gud går inte hem här”, skrev en kollega huvudlöst i går. Men religionen spirar trots att vi hävdar motsatsen. Samfundens medlemsantal växer. Religiösa vallfärdsorter når nya besöksrekord. De mest magnetiska samfunden är inte de blekliberalt tillåtande, utan de tydliga, stränga och konservativa som katolicism och islam.

Visst kan problem uppstå när man köper ett färdigt koncept som någon annan har utformat. En tro som inte ifrågasätts kan bli farlig och förtryckande. Så finns det också ett hårt religionsmotstånd, där gudstro ses som omodern vidskepelse och roten till ondska. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens skriver i boken ”God is not great – how religion poisons everything” att ”civilisationens fiender ska slås, dräpas och besegras”. Hårda ord.

I Sverige leds motståndet av föreningen Humanisterna och ordförande Christer Sturmark. Medlemmarna kallar sig humanister och fritänkare, som en insinuation att troende per automatik är motsatsen och att tron i sig begränsar och inskränker tanken.

Med åren har den ständigt brett leende Sturmark och hans gelikar blivit mer och mer arroganta och rabiata. DN:s skribent Fredrik Strage uttryckte det bäst när han skrev att ”2008 är humanisterna inga mesar utan hårdföra aktivister som är beredda att slå sönder dina knäskålar i toleransens namn”.

Sannings-ägare som Sturmark nedvärderar och misstänkliggör de troende och skrämmer mig mer än uttalade fundamentalister. Vilken tro eller icketro vi än bekänner oss till får vi sluta att se varandra som fiender.

I sin bok ”Brev fra de troende – ei bok om tro og tvil” (ännu ej utkommen på svenska) säger den norske författaren och hårdnackade ateisten Jon Michelet: ”Orsaken till världens elände – att miljoner lever i fattigdom och ofrihet – finns i samhällets grundstomme, i ekonomin och de sociala systemen. Att hamra lös på religionen, som är en del av samhällets överbyggnad, blir för mig en avledande manöver som döljer de verkliga maktförhållandena.”Världsfred är möjlig först när religionerna är döda, tror Humanisterna. Låt oss då påminna oss om de två största rationella världsåskådningarna byggda på vetenskaplig grund: nazism och kommunism.

Det är högst mänskligt att tro på sådant som inte kan ses. Somliga tror på gud, andra på ekonomiska kalkyler, eller på allt som står i tidningen. Vi tror på det tunna ozonlagret – men har någon sett det? Och lika övertygat som en bokstavstroende förkastar evolutionen, lika helhjärtat tror ateisten, trots att evolutionsteorin just bara är en teori, full av luckor och frågetecken. Vi har inte sett men tror ändå. Samtidigt intar vi en fördömande och respektlös hållning till andras övertygelser.

Jag skräms av den ytlighet och vilsenhet som uppstår i sekulariseringens spår. Utbrändhet och depression tycks även vara sekulära åkommor. Det är en mänsklig paradox att alltid leta efter de enkla svaren samtidigt som världen fortsätter vara ytterst komplex och ibland oförklarlig. I en sekulär värld saknas tron på det omöjliga.

Att en dag kunna förklara allt och utrota alla mirakel och överraskningar, blir till en mardröm. En del kanske måste få tro att det finns någonting utanför lådan för att fullt ut kunna njuta av livet.

För mig blev det en lustig jul. Jag och min syster har trots nära tusen kyrkobesök aldrig funnit tron. Vi tvivlar tills motsatsen är bevisad. Min son bekänner sig till voodoo och vägrade ta emot julklappar, och dottern – muslim på fädernet – uppfostras fläskfritt. Mina katolska föräldrars tolerans sätts på hårda prov, och består, för även de religiösa kan vara fritänkare.