Kvalar du in som svensk i SD:s dröm-samhälle?

KOLUMNISTER

Vem är svensk? Laila Freivalds, född och uppvuxen i Lettland? Ja! Nyamko Sabuni? Omöjligt! Jackie Arklöv? Definitivt!

Så säger Jimmie Åkesson, Sverige-demokraternas ordförande. Och precis som vissa uttalanden får det att rycka i högerarmen i ren protest, vill jag när jag läser uttalandet i Maciej Zarembas artikelserie i DN, med nasal, distinkt journalfilmsröst utropa: ”Schälvklart! Sabuni är ju neger”.

Tänker man sig svensken som en rågblond valkyria med porslinshy är Sabuni rökt. Men Arklöv kvalar in. Jimmie Åkesson bestämmer alltså enväldigt svenskhetsgrad och om man som Sabuni faktiskt uppfyller alla kriterier med råge ska Åkessons magkänsla avgöra. Så resonerar en man som befinner sig i ett mentalt ruinlandskap.

Maciej Zarembas artikelserie är tragikomisk läsning och svidande Sverigekritik. På de ofta undermåliga SFI-lektionerna, där man blandar högutbildade med analfabeter och utgår ifrån att alla är det senare, är ordet ”långtidssjukskriven” viktigare än ”fjällbäck”. Integrationen går inget vidare. De vill inte! Eller är det vi som inte vill?

Zaremba tar upp somalier, svårintegrerade i Sverige men inte i delstaten Minnesota. På fem miljoner invånare varav 27 procent svensk- och norskättlingar, finns 800 somaliska företag. Mot 38 i Sverige.

Trots att somliga klagar på massiv invandring så lider Sverige brist på läkare, tandvårdspersonal och andra yrkeskunniga – medan svenska ungar drömmer om att bli spelprogrammerare, pokerrävar och programledare. Och vi blir bönhörda: Över gränsen träder kvalificerade och målinriktade människor. I stället för att ta tillvara deras egenskaper och kunskap blir det SFI-kurs och därefter – om man har tur – en biljettlucka i tunnelbanan.

Vilka människor vill Sverigedemokraterna ska befolka Sverige? Ska Åkessons magkänsla allena råda?

Men vad skulle ske vid ett demokratiskt beslut, då vi ju knappast behöver fler killar i illasittande Dressmannkostymer. Kan Jimmie Åkesson utvisas?

En gång kände jag en annan Jimmy, ordförande i den fascistiska Nysvenska rörelsen, grundad 1930 av Per Engdahl. Vi var kurskamrater, skrev arbeten ihop och delade kärleken till språket. I Jimmys välstädade hem hade rörelsen sina samkväm med bullar, te och högläsning av Heidenstam. I sovrummet hängde svenska flaggan. Jimmy, som var singel, sa att eftersom han inte fick vakna upp intill en vacker kvinna så var flaggan det näst bästa.

Jimmy fikade ofta med Per Engdahls änka och drömde om ett trygg-are samhälle och fornstora dar. Myter, rädsla och misstänksamhet är nationalismens livsluft. Sverigedemokraternas och liknande organisationers så kallade svenska identitet kommer därför aldrig att ge dem någon ro, för det kommer alltid att finnas hot mot den nationella gemenskapskänslan – ”de andra”. Deras dröm att få leva i ett land så enhetligt framstår som exotiskt. I den drömvärlden lever ett kroniskt oskuldsfullt folk som fångade i en enda lång lokalradiosändning med bilbingo, dragspelsträffar för pensionärer och efterlysningar av bortsprungna kattungar. En greppbar, utopisk ö där världen är fulländad. Där behövs ingen framtid eftersom man ju med sitt perfekta samhälle har nått historiens slut. I en sådan historia är varje främmande röst som tränger igenom lokalradiobruset inget annat än en provokation.

Efter Maciej Zarembas serie diskuteras svenskheten vilt i bloggosfären. ”Svensk är man när man äter pitepalt, och gillar det!” kommenterar någon, en annan slår fast att svensk helt enkelt är etnisk svensk.

Jag: 0 procent. Min halvsvenske son: 50 procent. Min polskkurdiska dotter: 0 procent. Procentsatsen trycks i relief på passets framsida och den som når 100 procent vinner sin vikt i hjortron, eller palt, och gratuleras av kungahuset – vars svenskprocent också är högst tvivelaktig.