Nog med modebloggare – in med ett par hängslen

KOLUMNISTER

Min syster mejlade mig några länkar till modebloggare som filmar sig själva när de koögda står framför spegeln, pillar i löshåret och lallar om trams. Att se in i deras själar måste vara som att trilla in i ett svart hål.

Blondinbella, Kenza, Mogi, Kissie – somliga menar att de har makt. Makt att ytterligare fördumma världen, möjligtvis. Problemet är inte blondinbellorna i sig utan hela atmosfären som gynnar och uppmuntrar dem att frodas och föröka sig.

Har människor alltid gjort sig så här dumma eller är det värre än någonsin? Är modebloggarna ett symptom på att svenskar på bred front håller på att förvandlas till idioter när hög trafik på bloggen och gratis smink smäller högre än bildning?

Vi imponeras av människor som kan svara rätt i ”Vem vill bli miljonär”. Därutöver är vi fullständigt historielösa och okunniga om allt utom det vi googlat fram på Wikipedia. Långa texter orkar vi bara läsa i dussindeckare. Före längre blogginlägg är det kutym att varna läsaren: OBS! LÅNGT INLÄGG!

Att läsa stora tänkare och dra egna slutsatser börjar bli sällsynt. Varför läsa vad någon gammal stofil har skrivit när jag kan tänka ut allt på egen hand? Som individualist är jag övertygad om att alla tankar som virvlar i skallen är mina alldeles egna, uttänkta utan andras hjälp. Jag är således ett geni! I övertron på mitt intellekt blir jag en obstinat tvååring som ”kan själv”.

Intellektuella förväntas ta blogghopporna på allvar och i försvar gentemot de elitistiska tristnissar som genomskådar den pubertala smörjan och kräver kvalitet.

Att hylla idioti har blivit fint, ett tecken på storsinthet. Dumhet bedöms och medelmåttan kröns till drottning. Intelligentians ängslighet över att inte vara ”uppdaterade” hindrar dem att erkänna att skit är skit.

Kultur är ett skällsord, ett onödigt ok som bara gläder hennafärgade tanter i noppiga koftor. I själva verket är kultur det bokslut och den ackumulerade kunskap som varje generation överräcker till den efterkommande – och som skiljer oss från apor, hästar och kaniner. Med hjälp av bildning har innehållet avkodats. Fram till nu.

En tröst är att jag inte är ensam i min frustration. Jonas Thente, redaktör på DN, skrev nyligen i sin blogg:

”Dessutom måste man i en dagstidning ägna merparten /.../ tecken åt att rekapitulera, förtydliga och sammanfatta det som har skrivits tidigare, eftersom den nutida läsaren är betydligt mycket mer korkad än läsaren var för typ 20 år sedan och på grund av informationsflödet har ett minne som skulle skämmas inför en hamsters dito.

Japp. Jag syftar på dig, fucker.”

Jag tar åt mig. Visserligen dumbloggar jag inte om mode men lika mycket som jag begråter andras ignorans föraktar jag min egen. Jag kan varken latin eller grekiska och har fortfarande inte läst de mest grundläggande klassikerna. Kunskapsluckorna är så stora att min boksynthet är glest spunnen spindelväv snarare än schweizerost.

Så jag famlar efter halmstrån, börjar läsa filosofi och finner ännu en tröst: min lärare. Barfota i sandalerna, iförd gråsvart linnekavaj och hängslen som håller byxorna uppe är han sinnebilden av en kuf och alla modebloggares totala motsats. Han är också knivskarp, knastertorrt rolig och helt förtjusande.

Medan han filosoferar sitter jag som ett ljus och undrar hur evolutionens kräftgång ska stoppas och den intellektuellt undermåliga nivån höjas. Litteraturkanon? Utbildningsrevolution? Dags för media att utmana sin publik och inte bara bjuda på billig och lättsmält underhållning?

Eller så får filosofiläraren klonas. Gärna av samma person som redan har klonat alla tusentals blondinbellor.