Kanske ses vi när jag torkar din gamla mammas rumpa

För två månader sedan konstaterades att min penna skulle användas till annat. I stället för kolumner borde jag skriva reportage, artiklar och kommentera nyheter. Journalisten i mig jublade. En kolumnist är en nästanjournalist, en simpel tyckare som – i bästa fall – använder sig av journalistiska metoder för att underbygga sina åsikter. 

Äntligen journalist! Men något gnager. Mitt nya arbete innebär … ja, arbete. Ändrade rutiner. Jag har i drygt två år levt ett bekvämt liv med en kolumn att lämna varannan vecka och däremellan tid för barn och filosofistudier. Nu blir det blir upp till mig att komma på sjujävla bra idéer och realisera dem, med långa arbetsdagar och osäker ersättning. Otryggheten gör mig skräckslagen. 

Därför vaknar jag före gryningen med kallsvett, brus i huvudet och tryck över bröstet. Har jag egentligen – vackert inlindat – fått sparken? Hade jag blivit en mer långlivad kolumnist om jag sagt ja till lekprogram och ”Let’s dance”? I dessa bildbylinetider kanske det är viktigare att odla myten om sig själv än att skriva om mer angelägna saker än senaste ”Idol”. 

Mitt rationella jag, som tycker att det är dags att gå vidare, har ännu inte vaknat. Just nu är jag bara rädd för att misslyckas. 

Hjärnan maler: Vem betalar hyran om mina idéer skulle tryta? Om jag blir sjuk? Är jag ens en hyggligt bra skribent? Rent av usel? Min bräckliga självkänsla dalar medan morgonrodnaden utanför fönstret breder ut sig. 

Vore det bättre att sluta skriva och skaffa ”ett riktigt jobb”? Inget fel på ett hederligt arbete, jag högaktar min fars snart fyrtio år på fabriksgolvet. För drygt två år sedan duschade jag gamla och sjuka och tvättade deras bajsiga lakan, och skulle med stolthet göra det igen – trots usel lön – men bara om jag verkligen var tvungen. Jag erkänner: det är ett tungt slit och inte alls lika spännande som att skriva. 

Att som ensamförsörjare ha två barns välbefinnande på sina axlar är tungt ibland. Hur många självständiga singelmammor finns det inte där ute, som biter av den galopperande ångesten medan de bereder matsäck till ungarnas skolutflykt? Det var nog inte riktigt detta som äldre tiders kvinnosakskvinnor såg framför sig när de drömde om frihet. Förresten kryllar det av pappor i samma situation. För att inte tala om par och ensamstående som inte heller får ihop tåtarna.

Jag är ändå patetisk i min ångest för jag bor i en storstad, har ett lättuttalat namn, är välutbildad och inte särskilt kräsen. Tänk om jag hade noll kontakter, små förutsättningar och bodde i till exempel Eskilstuna, där arbetslösheten har fördubblats på ett år. 

Förr identifierade man sig helt med sitt yrke och lät hugga in det på gravstenen. Mest lyckad i?dag är den som jobbar minst, tjänar mest och är ett med sin hobby. Jag har haft det så, jobbat lite och tjänat tillräckligt. Nu ändras vanorna som jag har gömt mig bakom. Vem är jag om jag inte skriver? Kanske ingen. Om jag inte kan försörja mig själv? Definitivt ingen. 

Vill man så kan man, sägs det men när självkänslan försvinner är man inte längre så stursk. Att söka jobb och få nej på nej på nej kan få den bäste att ge upp. Jag är relativt etablerad men går ändå sönder av mer än två nej på raken. 

Solen stiger upp. Min lilla dotters nyvakna leende jagar bort marorna. För den här gången. Det löser sig. 

Tack för kolumnutrymmet och uppmärksamheten. Kanske läser du inom kort mitt reportage som genererar Stora Journalistpriset, kanske köper du mina böcker en dag. Eller så ses vi när jag städar din toalett, putsar dina fönster eller torkar din gamla mammas rumpa. I vilket fall: Vi ses.