Sveland reducerar Jesu mor till ett våp

Finns det något svårare än att vara mamma? Att ständigt vara trött, hålögd, plufsig. Få hängbröst och sladdrig häck.

Förhållandet blir ojämställt, man skäller på sin oförstående man och hinner varken med livspusslet eller sig själv. Från dag ett blir livet med barn ett enda kaos av tvätthögar, städning, kräkningar, skrik och bajs.

I alla fall om man ska tro mammor i media. Om man tycker att det mest är lätt och roligt är man antingen lite dum eller har fallit offer för konventionerna. De gnällsjuka mediemammorna vill sätta normen för moderskapet: ett martyrium.

I höstas såg jag utställningen ”Maria – drömmen om kvinnan” på Historiska museet och förstod ingenting. Jesu mor, som jag uppfattat som en stark, klok, beläst och extremt självständig kvinna reduceras här till ett underdånigt våp.

Bland andra har författarinnan Maria Sveland i text efter text fått spy ut plumpa provokationer om bebådelsen som en våldtäkt och jungfru Maria som ett hunsat offer.

När litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström för två veckor sedan i DN kritiserade utställningen just för den endimensionella och nedlåtande bilden av en av världens mest älskade och vördade kvinnor, var Maria Sveland inte sen att replikera – genom grova personangrepp. Hon kunde inte bemöta kritiken utan kallade Witt-Brattström för sur minipåve och ansåg att en psykolog krävdes för att reda ut vad som hänt Ebba Witt-Brattström. En uppläxning som anstår en mediemorsa med patent på sanningen.

Sveland vill befria kvinnorna från moderskapet. I sin bok Bitterfittan, som dryper av just fittig bitterhet, önskar huvudpersonen – den slutkörda småbarnsmamman – att hon vore man. Varför är hon slut? Jo, ”Dagarna fylls av promenader, mathandling, kafébesök i flera timmar med vänner, babysim, babybio, museibesök, klädshopping”. Vilken unge som helst skulle få kolik för mindre. Hjältinnan är rasande på sin heltidsarbetande man för att han inte förstår att hon måste få sova om nätterna.

Vore det humor skulle jag gapskratta, men jag inser Svelands blodiga allvar.

Medielandskapet dräller av självömkande mammor som projicerar sin offersyn på andra kvinnor.

Skribenten Linda Skugge missar aldrig ett tillfälle att berätta om hur tufft, stressigt och kräkigt det är att ha tre barn. Serietecknerskan Joanna Rubin Dranger menar att helamning lägger grunden för ojämlikhet mellan könen – som om vem som matar skulle vara helt avgörande för hur kontakten med barnet blir i framtiden.

Ann Söderlund visar upp ett hem i total oordning och Belinda Olsson låter sina läsare följa hennes gravidkilon, år efter år. Alla har de män att dela bördorna med och ingen behöver stiga upp i ottan för att gå till fabriken. Dessa mammor tycks inte inse vilka privilegerade liv de lever.

Mediemammorna vältrar sig i och vårdar en lidandekultur och gör karriär med sina krönikor, spalter och föredrag. Varför envisas de med att skaffa barn om det är så jobbigt? Skedde det under pistolhot? Ville de sprida sina gener av fåfänga? Kanske njuter de av självplågeri?

”De är bara mentalt felnärda i vårt överflödssamhälle”, som en vän och nybliven pappa föreslog. Kanske, för det verkar vara okej att skaffa barn och kärnfamilj så länge man ogillar det. Det är ett under att människor ändå skaffar barn efter åratal av skrämselpropaganda.

Barn är den fattiges rikedom, sägs det, men mot mental fattigdom hjälper inte ens barn. För moderskap har inte blivit svårare med tiden.

Tvärtom, tack vare engångsblöjor, tvättmaskin, föräldraförsäkring och dagis. Det är inte barnen som tar tid utan allt annat runtomkring.

Tacka vet jag Ebba Witt-Brattström, som har fyra barn men som mig veterligen aldrig har beklagat sig vare sig över dem eller över maken Horace Engdahl. Att hon dessutom är produktiv som få och just nu hedersprofessor i Berlin imponerar. Det kan man kalla en förebild.

Och så jungfru Maria då, förstås.