Ibland önskar jag att den där pandemin verkligen bryter ut

Jag och min bästis brukade övernatta i skogen. Tunna liggunderlag, mammas ostkex och var sin fi cklampa. Det bästa var att skrämma upp varandra med läskiga spökhistorier.

Om varelser som kommer smygande ur skogen om natten. Deras små ögon lyser som glödande kol och betarna är fläckade av de senaste offrens blod. Får de vittring

på dig är du dödens. Nu hörs deras tunga rosslanden. Grenar knäcks.

De kommer närmare och närmare …

Ungefär så låter det även i dag när media skriver om den nya farliga influensan. Svinpesten. Det låter som något av Stephen King men är skräckhistorien för dagen.

Svarta rubriker och knallblå munskydd. 60 döda, 65, 80, 82, ett par hundra. Dödssiffran stiger i takt med paniken. Mördarinfluensa! Det är som om vi alla ligger i min barndoms skog, flackar med ficklampan över grenverket och väser så att blodet isar sig.

Mexiko är lamslaget. Rykten säger att smittan kan ha nått New York. Nej! Vi som ska dit på lång-weekend! Bekräftade fall i Spanien och Skottland. Döden står för dörren.

Du får svår frossa och plötslig hög feber, sedan illamående, kräkningar, huvudvärk, buksmärtor, diarré och muskelvärk. Du svettas kraftigt. Febern går i cykler med attacker som varar i några timmar.

Däremellan mår du bättre. Symptomen kan också vara kontinuerliga och snabbt förvärras. Blodtillförseln till hjärnan kan skadas, du får njursvikt och skadorna gör att du kissar svart.

Personen man står och talar med kan plötsligt segna ihop i en feberattack. På gatorna ligger människor till synes döda när febern sätter in.

Svinpest? Nej, malaria. Varje minut dör två personer i malaria. Dygnet runt, året om. Det blir en del. Ändå inga rubriker. Äsch, malaria får de väl i Afrika? Dit planerar vi inga resor och de är för fattiga för att komma hit. Det drabbar inte mig, därför är det ointressant. Malaria kommer inte att ”hota den ekonomiska återhämtningen” eller ”slå hårt mot världsekonomin”. Världsekonomin omfattar inte undernärda barn och utblottade flyktingar.

Jag hör cynikern med en trött axelryckning utbrista ”Ja ja, du världsförbättrare. Nu är läget som det är”. Även jag rycker på axlarna och tänker inte dagligen på att 300–

500 miljoner insjuknar varje år, att miljoner dör. Men det är hårda fakta som inte upphör att existera bara för att de ignoreras.

Det finns billiga botemedel. En dos malariamedicin för ett barn kostar fem kronor. Våra kaffepengar skulle kunna minska mycket lidande (Förresten, var köper man i dag en kopp kaffe för fem spänn?). Men det är ett lidande vi har vant oss vid och som inte är vårt. Vi fokuserar på annat. Svinpesten drar närmare.

Kanske är den redan här. Vi kan inget göra mer än att bära munskydd eller fly till skogs. Vi oroar oss och får dödsångest.

Ibland önskar jag att den där pandemin verkligen bryter ut och tar så många den kan. Dör jag så dör jag. Västvärlden behöver en minnesbeta, något som gör oss ödmjuka.

Först kommer våra barn och gamla att dö, sedan vi. Tänk om vi mitt i plågan får veta att det finns några på andra sidan jorden som med lätthet skulle kunna förhindra vår nöd men att de har annat för sig: shoppa, blogga, tvittra och bekymra sig för räntor och fallande bopriser. Snopet.

Rysningarna vi får av att läsa om svininfluensan är samma som jag och min bästis framkallade i skogens mörker. Underhållningsskräck. Ingen kan göra något åt svinpesten, därför är det lönlöst att oroa sig.

Däremot kan vi förhindra och bota malaria. Men vi gör det inte. Det borde ge oss verklig ångest.