Dagens namn: Kristina, Kerstin
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Vi måste minnas hur det kändes

Jag var sexton år gammal och jag visste att mitt liv var över när han valde henne i stället för mig.

Det var det inte.

Annika Marklund.   Annika Marklund.

Jag ser det i backspegeln och det var så banalt. En första kärlek som jag trodde var besvarad. Ett krossat hjärta jag aldrig trodde skulle läka.

Det gjorde det.

Nu har jag vuxit upp. Insett hur lite jag visste om kärlek, att jag knappt ens hade en susning. Det är lätt att le överseende åt mitt sextonåriga jag, åt den desperata dramatiken.

Det är en del av att bli vuxen.

Vi förminskar tonåringarnas känslor, deras ångest, raseri, åtrå och himlastormande förälskelser. Vi tror att vi har rätt till det. Eftersom vi befinner oss i ett efteråt.

De flesta gör så. Ler och minns en tonårstid då ingenting var på riktigt. Och tror att det är att minnas.

Det är det inte.

För att över huvud taget försöka förstå hur det ohyggliga mordet i Stureby kunde ske räcker det inte att minnas hur tonårstiden ser ut i backspegeln, man måste minnas hur den kändes.

Och vad är ord värda?

Jag vågar knappt tänka på hur många gånger mitt tonåriga jag påstått sig önska livet ut någon.

I dagböcker eller chattar eller sms.

Det var aldrig annat än tomma ord.

Stora och fasansfulla och omogna ord att ta till när känslorna blev för starka. Men ändå tomma.

I onsdags häktades två sextonåringar på sannolika skäl misstänkta för mord och anstiftan till mord på femtonåriga Therese Johansson Rojo. Åklagare Karolina Lindekrantz beskriver motivet som ett svartsjuke drama, en kärleksrelation som gått helt överstyr.

Vi vill så gärna förstå. Plötsligt står vi inför en tonårig kärlekshistoria som är omöjlig att förminska. Om detta handlat om vuxna människor hade vi frestats att tala om ondska.

Nu handlar det om barn. Därför vill vi förstå.

Ändå förstår vi inte. Hur skulle vi?

En flicka är död. Två tonåringar misstänks ha begått det allra allvarligaste av brott. Den yttersta gränsen har passerats.

Jag är inte avundsjuk på dem som ska bevisa att den sextonåriga flickan planerade mordet på Therese.

Inte heller på advokaten som ska motbevisa anklagelserna.

Det finns ett stort antal sms som skickats under minst två veckor mellan flickan och hennes pojkvän.

Vi vet ännu inte vad som står i dessa. Men jag tror heller inte att det hade varit lättare om vi hade vetat.

För vad är ord värda?

De meddelanden som skickats mellan de två häktade tonåringarna kan verkligen vara allvarliga planer på att genomföra ett mord.

De kan också vara tomma ord frånen ledsen sextonåring.

Hur skiljer man ord från ord när de ser likadana ut?