Dagens namn: Amalia, Amelie
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Kanske är det lättare att gömma sig bakom hatet

Annika Marklund om mordet på Therese Johansson Rojo

Två dagar före mordet.

En blond flicka på en scen. Hon sjunger en Elton John-ballad, rösten svajar och skär sig, men möts av applåder och busvisslingar ändå. I den suddiga YouTube-filmen är det fortfarande början av juni. En enda vecka kvar av nionde klass.

Annika Marklund   Annika Marklund Foto: Maria Östlin

Nu är det mitten av augusti och verkligheten har hunnit i kapp.

Flickan på scenen sitter häktad, åtalad för anstiftan till mord. Natten till den sjunde juni ströp hennes pojkvän femtonåriga Therese Johansson Rojo till döds under en fest.

Pojkvännen har erkänt dråp. Flickan erkänner att hon sa åt honom att döda. Men hon lovar att hon inte menade det. Ett spel, bara.

Nedanför videoklippet hotas flickan till livet. Ord så vidriga att de omöjligt kan återges i tryck, skälvande av förakt, förtvivlan, hat.

Mordet på Therese Johansson Rojo har kallats unikt.

Svartsjukedramer ungdomar emellan slutar i tårar och gräl. Inte i oåterkalleliga tragedier.

Fallet är unikt också på andra sätt. Den mängd starka känslor dådet framkallat saknar helt motstycke i modern tid.

I tusentals bloggar, minnesfilmer och kommentarer uttrycker människor som inte kände Therese sin bottenlösa sorg över hennes öde.

Lika många skriver om det rasande hat de känner. Om de fasansfulla straff de önskar de två åtalade sextonåringarna.

Kanske är det inte så konstigt. Therese är inget ansiktslöst offer. Hon finns kvar på nätet, skrattande och smärtsamt levande. En potentiell syster, dotter, vän.

På nätet finns också de misstänkta mördarna.

Helst hade vi nog bara sluppit se. Föreställt oss dem som monster, djävlar. Förkastat tanken på att också de kunnat vara våra syskon, vänner, barn.

Men han som dödade ler och hon som bad honom sjunger och vi har två val. Att blunda, värja oss, gömma oss bakom hatet. Eller att försöka förstå.

Kanske är det för mycket begärt.

Det är märkligt. Den ökade vetskapen borde leda till ökad förståelse. Borde den inte?

Men i stället bara sotsvart hat.

Jag ser den skakiga mobilfilmen igen. En fem och en halv minut lång skärva frusen tid, fångad bara dagar före katastrofen.

På onsdag inleds rättegången.

Om ett par veckor kan flickan i filmklippet vara dömd för anstiftan till mord, ett brott bara fem personer dömts för de senaste tjugo åren.

Men allt kan också vara över då. Hon kan vara friad.

Fri. Utsläppt.

Till vad?

I tidningen läser jag om engelska brottslingar som får nya identiteter när de släpps ut ur fängelset.

Nya namn, personnummer, till och med utseenden. Som skydd.

Vi är inte där än. Svensk press är mer återhållsam med att lämna ut namn och bild på dömda eller misstänkta brottslingar.

Men pressen har inte längre ensam bestämmanderätt på vem som ska hängas ut.

För den som har en dator och en internetuppkoppling finns de åtalades namn och bilder bara några klick bort.

Precis som jag funnit flickans sång på YouTube. Hon har kommit till refrängen nu.

Hon sjunger om att förlora allt.

Om Aftonbladet