Dagens namn: Hildegard, Magnhild
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Glöm inte att dagens förlorare var hjältar i går

Riktiga hjältar föder inte barn.

Åtminstone inte under arbetstid.

Det är tre timmar kvar till nypremiären av musikalen ”The producers – Det våras för Hitler” när vattnet går. Men höggravida Hanna Eliasson, 27, tänker inte ge upp sin plats som violinist i orkestern. Iförd en jätteblöja spelar hon hela föreställningen med vattnet rinnande. Sedan åker hon in till BB och föder en dotter.

Musikalens stjärna Pernilla Wahlgren skriver i sin blogg att Hanna är en riktig hjältinna.

Onekligen. Luther hade varit stolt. En riktig hjälte sätter alltid jobbet före allt. Ju mer lojal man är mot sitt arbete, desto fler hjältepoäng.

Just i showbiz har kravet på lojalitet fått ett eget uttryck: 

The show must go on.

Föreställningen är större än varje enskild människa och måste till varje pris fortgå, oavsett vilka offer som krävs.

Vad det är som gör showen så förbannat viktig framgår inte av uttrycket. Jag antar att man utgår ifrån att ingen ifrågasätter. Det gäller i ännu högre utsträckning utanför nöjesindustrin. Varje arbetsplats är en scen, varje yrke en föreställning, och mottot är enkelt: jobbet kommer först.

Överallt finner man dessa svenska hjältar. Optikern som slet av hälsenan men gick till jobbet dagen därpå, haltade in på toaletten och kräktes mellan varje synundersökning. Mekanikern som var tillbaka på verkstadsgolvet med skiftnyckeln i handen timmar efter hjärtoperationen.

Läraren vars tonårsson svävade mellan liv och död efter en trafikolycka, hon som behöll mobilen på i sjukhusrummet ifall jobbet behövde nå henne. Förstås.

Att sätta arbete före hälsa är ingenting man behöver bli ombedd eller tvingad att göra. Man vet vad som förväntas av en, man biter ihop och gasar. Till den dag då det inte finns någonting kvar att ge. När kroppen ger upp. Då är det inte längre någon som applåderar. I stället mumlas det om bidragsfusk och lathet.

Det är kanske inte så konstigt. Den som bränner ut sig riktar en obekväm strålkastare mot oss andra, visar hur nära stupet vi själva befinner oss. Påminner oss om att dagens förlorare var hjältar i går. 

Redan för tio år sedan kallades utbrändhet, eller utmattningssyndrom, för vår snabbast växande folksjukdom. Sedan dess har vi fått en regering som anser att sjukskrivna omgående bör ta sig i kragen och pallra sig tillbaka till jobbet. Socialstyrelsen har bestämt att utbrända inte ska få vara hemma från jobbet en enda dag. Finanskrisens sparkrav har tvingat tusentals svenskar att gå från sina arbeten och lämna kollegorna med en allt tyngre arbetsbörda.

En rekordhög ungdomsarbetslöshet befäster idén om ett jobb som någonting avlägset, något man drömmer om – och lyckas man snärja ett får man räkna med att göra allt som står i ens makt för att behålla det. Offra allt som offras kan. 

Och kyrkogården är full av hjältar.