Dagens namn: Olof
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

En efter en gjorde slut med feminismen

Jag bodde i Norrköping då. Jag satt på toa och bläddrade i en studenttidning. Ur tidningen ramlade ett reklamblad.

En talaragentur uppmanade företag att boka in föreläsningar för sina anställda – ägaren hade blonda slingor och presenterade utbudet:

”För några år sedan var det inne med jämställdhet, men nu är det teambuilding som gäller!”

Jag minns att jag skrattade.

Det var våren 2006 i världens mest jämställda land.

Som det brukade heta.

Mindre än ett år tidigare hade feminismens sönderfall till och med fått ett ansikte. Det tillhörde Ireen von Wachenfeldt. Hon var ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige och hade i dokumentären ”Könskriget” råkat hävda att män är djur.

Vilket de väl rimligtvis borde vara. Däggdjur. Precis som kvinnor.

Våren 1999 kändes avlägsen. Jag var femton år gammal och hade fått boken ”Fittstim” i present.

Arton unga feminister skrev om skönhetsideal och förebilder, självförtroende och kärlek – men mest av allt om hur det är att vara tjej i ett samhälle där du anses vara lite bättre om du är kille. Lite mer värd. 

Det var som om de hade lyssnat till de tankar jag inte vågat säga högt. Ett gäng roliga, snygga och smarta storasystrar som sa: det är okej, vi har också känt så här. De skrev om alla de orättvisor jag försökt blunda för, intalat mig bara var inbillning. Längst fram på barrikaderna stod Linda Skugge. Världen kunde förändras.

Ett nytt årtionde i dag. Jag är tveksam till om feminismen som begrepp ens har någon framtid. Jag vill tro det.

Men frågan är hur länge man kan hålla fast vid ett ord som i så hög grad förvanskats?

Jag försöker minnas om det misstolkades redan då, när fittstimmet styrde debatten.

En efter en kom partiledarna ut ur genusgarderoben. Det lät ju så bra. Alla kunde vara feminister, på sitt eget lilla vis. 

Maud Olofsson kom exempelvis att mynta begreppet ”centerfeminism”. 

Feminismen blev trendig. Och var, som alla trender, dömd att bli omodern.

Jag förstod det inte först. Ville kanske inte. Det var våren 2006 i världens mest jämställda land, jag läste om hur jämställdheten blivit utkonkurrerad av teambuildingen. Jag minns att jag skrattade.

Sedan gjorde Linda Skugge slut med feminismen i en bitter debattartikel – och fler följde.



En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på ”-ismer”, hette det.

Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än.

För mig var det aldrig en trend, en debatt som kom och försvann. För mig är det en vardag. En nödvändighet.

Det är här jag känner mig villrådig. Ska feminismen återerövras som ord, som begrepp? I så fall hur? Vad skulle annars alternativet vara?

Ett nytt årtionde i dag. Sverige är inte längre världens mest jämställda land.

I World Economics Forums senaste undersökning har Norge och Finland passerat oss.

Men vi svenskar är ju bra på så mycket annat.

Teambuilding, exempelvis.