Dagens namn: Helge
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Ignorera genuspoliserna på nätet – se ”Mad men”

Det är inte svårt att ömma för Scott Neustadter.

Han har skrivit manuset till en film som heter ”500 days of summer”. Den handlar om en pojke som träffar en flicka. Pojken är annorlunda på exakt samma sätt som alla andra annorlunda pojkar är annorlunda: han lyssnar på Morrissey och tror att han är ensam i världen om att göra det.

Men en dag står han i en hiss och hon står bredvid, och hon sjunger med. ”To die by your side, such a heavenly way to die”. 

Pojke blir kär. Flicka blir det inte.

Det låter som en romantisk komedi med något mer svärta i marginalen. Harmlöst. Men på nätet är bloggarna upprörda.

De ser nämligen ett genusproblem. Flickan i filmen ses alltid genom pojkens ögon. Hon är Morrisseykillens ultimata flickvänsmaterial: rolig men lite konstig, vacker men inte på det helt uppenbara sättet, smart men inte mästrande. Och kläderna är som hämtade ur en femtiotalsdröm. Hon är ouppnåelig. Och hon finns inte.


Därför föraktar bloggarna ”500 days of Summer”. Filmen är förkastlig eftersom den visar upp ett ouppnåeligt kvinnoideal. Ouppnåeligt! 

Här kommer det märkliga: Filmen slutar med att hela pojkens dröm om flickan exploderar i hans ansikte. Han har målat upp en bild av vem hans flickvän ska vara – och hon vill inte vara den flickvännen. Mallen är för trång. Hon vill hellre vara människa. 

Filmens kontenta: den som blir kär i en drömbild istället för i en person står förr eller senare inför ett abrupt uppvaknande. Möjligen banalt, men filmmakarna och bloggarna är otvivelaktigt överens. Ändå är bloggarna övertygade om att de genomskådat filmen. De tror sig ha avslöjat någonting som den stackars manusförfattaren Scott Neustadter – som gissningsvis har arbetat i fyra år med olika versioner av manuset och vägt varje ord på guldvåg – har missat.

Det är inte direkt första gången.

I veckan var det sjuttonhundratalsförfattaren markis de Sade som på en kultursida antogs snitta horor med kniv och hälla stearin i såren – eftersom han helt enkelt skrev så perverst.

Precis som att Lars von Trier beskylldes för att vara allt från rabiat kvinnohatare till idog kbt-häcklare – beroende på hur man tolkade skogsskräckisen ”Antichrist”.

Och Strindberg var ju som bekant en sinnessjuk manschauvinist. 

Genuspoliserna på nätet resonerar likadant om teveserien ”Mad men”. En teveserie som handlar om hur kvinnor i sextiotalets USA behandlas som lägre stående varelser – och därför avfärdas av somliga som kvinnoförnedrande skräp. Likhetstecken sätts mellan den som skildrar och det som skildras. 


Jag undrar hur Scott Neustadter känner. (Om vi, rent hypotetiskt, antar att han sitter och kör svenska bloggar genom Google Translate nätterna igenom.) Han har velat gestalta ett samhällsproblem. De orimliga förväntningarna på unga tjejer som sträcker sig långt bortom silikonbröst och solariebränna. De som handlar om den perfekta flickvännen: Den intelligenta och vackra, egensinnigt tokroliga, med godkänd skivsamling och hela garderoben full av ljuva sommarklänningar.

Och han har nått fram. Det har blivit en debatt. Det är bara ett problem. Han blev idiotförklarad på kuppen.

Nyheter

Visa fler