Skåpbilen har saktat ner, kryper längs med trottoarkanten. Jag säger ingenting. Fäster blicken vid trafikljusen hundra meter längre fram, låtsas inte höra.

Jag är på väg till mataffären för att köpa bröd och schampo. Fem minuters prome- nad i Los Angeles strålande solsken, förbi små vita radhus med blommande apelsin- träd och prydligt parkerade trehjulingar på tomterna. Det hade kunnat vara behagligt att gå här. Det är det inte.

Mannen i bilen är den fjärde som bromsat in, som ansträngt sig för att på- minna mig om att jag inte är människa. Nej, inte här. Här är jag bröst och rumpa, mun och kön. Tre hål som är ute och spat- serar i väntan på att fyllas. Och jag har inte ens hunnit halvvägs.

Jag är på besök i Anna Anka-land. Det märks. De yttre likheterna mellan familjen Ankas mansion i Westlake Village och min pappas fallfärdiga trerummare nere i San Fernando Valley är visserligen knappast slående, och ingen på min gata trippar omkring i Guccipumps eller lägger tusen- tals dollar på rosenbuskar. Men kvinno- synen är sig lik. Den som säger att en kvinnas uppgift är att vara sexig och ständigt tillgänglig för mannen och hans njutning. Den delar Ankan med männen som bromsar in varje gång jag, min femtonåriga lillasyster eller någon annan kvinna syns till på trottoaren.

”Jag skulle aldrig kunna bo i Sverige igen”, har Ankan slagit fast i intervjuer. Nej, det kan jag tänka mig. I Sverige är hon ett sexistisk knäppskalle. I Los Angeles passar hon in perfekt. Det är mig det är fel på.

Som svensk har jag tagit jämställdheten för given. Vant mig vid att kunna promenera omkring som jag behagar och inte få ett enda könsord slängt efter mig. Vant mig vid att kunna klä mig hur jag vill, vid att folk lyssnar när jag pratar, vid att jag också räknas. Jag har vant mig vid att vara människa. Så kom jag hit. Fick en stämpel i passet och förvandlades till ett stycke saftigt kött, en piece of ass.

Jag antar att det inte är så konstigt.

Den amerikanske mannen känner sig hotad. Med all rätt.

I förra numret av Time Magazine rapporterades det att den stundande vintern är historisk: för första gången någonsin kommer fler amerikanska kvinnor än män att yrkesarbeta. Sedan finanskrisens intåg i december 2007 har nära åtta miljoner amerikaner förlorat sina jobb. Enligt New York Times är 82 procent av dem män. Och det är inte de välutbildade som drabbats hårdast. Det är, som vanligt, de som redan hade minst som förlorar allt. De som kör sina bilar längs Tampa Avenue mitt på dagen, på väg till ingenting särskilt, som bromsar in och försöker ta tillbaka makten på det enda sätt de känner till. Med ord som förminskar, förnedrar och förtrycker. Som en påminnelse: Ni kan ta våra jobb, men vi kan fortfarande ta er. Hårt.

Mannen i skåpbilen ger upp, så som de alla ger upp till slut. Han trycker gasen i botten och sticker ut långfingret genom rutan.

”Fuck you, jävla fitta!”

Solen värmer i nacken. Det hade kunnat vara behagligt att gå här.