Guden höll inte vad han lovade

KOLUMNISTER

U

nder senhöstens värsta solförmörkelse hände det sig, när jag nedhukad stressade fram längs Götgatan, att en grekisk gud knackade på min skuldra och uppmanade mig att titta upp. Mot solen, mot skönheten, mot kulturhistorien där han spelar en viktig roll. "Åh", sa jag längtande, "åhhh".

"Kom", lockade han. "Kom med bara, jag erbjuder dig allt detta." För en ringa peng. Jag var inte nödbedd. Jag tittade suktande på bilderna som guden höll upp, men frågade om det ändå inte var kallt just nu på hans berömda öar.

Han svarade att det fanns andra länder att åka till, också de med sol och kultur. Vi fastnade för Hurghada. Sagt och gjort. Strax innan jul avgick det efterlängtade flyget. Som avgången var satt till 6.30, steg jag upp fyra, slängde i mig en halv kopp espresso stående och väckte sedan barnen. Räknade med att de skulle sova i taxin på väg till Arlanda och att vi cirka en timme efter avgång skulle öppna stanniolförpackningen kring den varma omeletten, få varma småbröd och kaffe.

Fem timmar efter att vi stigit upp, serverades vi istället - klockan 9.00 på morgonen - köttgryta! Detta sedan vi tvingats inhandla även vatten för dyra pengar, för att inte tala om alla de svindyra parfymer och choklader vi erbjudits att inhandla. Törstiga, utmattade och hetshungriga slafsade vi lydigt men illamående i oss våra köttgrytor.

Efter diverse otrevligheter och väntan på Hurghadas ogästvänliga flygplats, gick färden genom ett deprimerande ökenlandskap. Enformigt och platt, otaliga halvfärdiga byggen i nyarabisk kitscharkitektur som ersatt den vackra traditionella byggnadskonsten i dessa länder.

Hotellområdet låg visserligen vid havet, men såg annars ut som en fortsättning på byggarbetsplatsen. Vårt hotell var en deprimerande blandning av arabisk kitsch och öststatsstuk.

Efter protester till gudens representanter, tillmötesgående ljushåriga damer klädda i strikt blått, befann vi oss nästa dag på ett betydligt fräschare ställe, men omgivna av ortens livsfarliga trafik, trista arkitektur och glädjelösa turistindustri. Så ogästvänliga var omgivningarna att vi valde att stanna på hotellet. Det utvecklade sig till en klaustrofobisk semester. Och extremt dyr. Allt i Egypten kostar (också att gå på toaletten) och mycket. Vi som kommer från solförmörkelsernas länder antas skära en bit av våra medhavda guldtackor när vi skall betala hutlösa 35 kronor för en chokladkaka, 30 för en cola. Och så vidare. Den som tar sig utanför hotellreservaten och inhandlar billigare varor (en kypare på hotellet får mindre än 300 kronor i månadslön och därute måste därför rimligtvis existera en helt annan ekonomi) haffas av den välklädda damen vid managementdesken i foajén.

Under förnedrande former vittjas man där på sina mineralvattenflaskor inköpta i stan:

"Management policy!"

Massturismen är problematisk på många ställen. Men aldrig har jag upplevt en sådan diskrepans mellan den inhemska kulturen och turismen som i Hurghada. Att serveras torra vita bullar istället för varma pitabröd i en "orientalisk" restaurang, var lika udda som att måltidens avslutande baklava (fet Mellanöstern-kaka) måste intagas utan en liten kopp starkt turkiskt kaffe. ("You want nescafé?" "No, no want!")

Att människorna i denna traditionellt mycket gästvänliga och varma kultur förvandlats till påstridiga, oartiga och giriga entreprenörer är inte deras fel. Utan konceptets. Kan ett hyfsat möte ske mellan människor för vilka en utlandsresa är lika ouppnåelig som ett besök till det närliggande Luxor?

Mellan tyska damer med bara bröst och muslimska män som serverar drinkar med tomma ögon?

Och den grekiske guden? Han log mot mig från affischer klistrade över hela stan när jag kom hem. Men jag log inte längre tillbaka.