Kimberley inte det enda fallet

KOLUMNISTER

Kimberley stannar i Sydafrika. Striden är avblåst. Vårdnadstvisten gick att lösa utanför domstolarna. En nyhet att glädjas åt.

Men vad händer nu? Blir det tyst?

Ska vårdnadstvister åter-igen förpassas till den sektor som är otänkbar att debattera offentligt? Som förpassas till tystnad, varande alltför privat, känslomässig och allmänt omöjlig att beskriva?

Aldrig tidigare har mig veterligt en vårdnadstvist varit en svensk folklig angelägenhet. Alla har känt till fallet, och haft en åsikt.

Det är bra.

Det kan till och med leda till förändringar i lagar som gäller barns rättigheter, ett riksdagsseminarium har lett till flera motioner om förändringar av den överflyttningslag som reg-leras i Haagkonventionen.

Bara det inte blir tyst nu.

Jag har uppfattat det vanliga grumset från mediedebattörerna, om att beskrivningen av Kimberleyfallet blev fel, att den var tendentiös, att pappan utmålades som djävulen själv och att barnen kan ha farit illa av "drevet" (nytt inneord).

Det visade sig nämligen att Angela Stark trots allt kunde tänka sig att låta pappa Ryan få enskild vårdnad om deras åttaåriga dotter, i utbyte mot ett umgängesavtal som även innebär att han betalar för resorna.

Så kanske är han inte helt ond.

Även jag kan ha synpunkter på rapporteringen. Var det nödvändigt att sticka mikrofonen under hakan på Kimberley själv och hennes bröder? Jag har även funderat på om kraven varit lika starka om Kimberley bott i Sverige tre år och rövats bort till Afrika. "Låt svenska Kimberley stanna i Afrika" hade inte betraktats som en nyhet.

Men det bevisar inte att det är fel att skriva om vårdnads-tvister. Bara att ämnet är komplicerat och att redaktionella misstag skvallrar om orutin.

Vårdnadsärenden är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. De följer sällan den gängse publicistiska dramaturgin vilken förutsätter att en har rätt och en har fel, en är god och en är ond. De blottar primitiva känslor hos människor och leder nästan garanterat till PO-anmälningar. Chefer hatar PO-anmälningar. Det har blivit en dogm att det "går inte" att beskriva den här problematiken, särskilt inte de konkreta fallen.

Men visst går det - om man orkar.

Uppdragen har ingen status utan benämns "socialporr". De kräver hårt arbete, under lång tid. Reportern måste läsa många dokument, kolla många uppgifter och göra många påfrestande intervjuer med människor som befinner sig i något skede av kris.

Ska vi då avstå?

Självfallet inte. Vi kan inte välja bort ett ämne som är så brännbart, så berörande och så väl speglar vår samtid: synen på kvinnor, män, barn och familjer.

Vi måste fortsätta granska undermåliga vårdnadsutredningar baserade på skvaller och förtal, domar underbyggda av stelbenta värderingar, fallen där domare och nämndemän inte ser vilka krafter som kan ligga bakom.

Kimberleyfallet är inte unikt. Detta pågår ständigt. Att döma av handlingarna jag läst i fallet Kimberley var det rimligt att tillämpa Haagkonventionen - men det finns andra fall, andra kvinnor som rövat hem sina barn.

Sverige har skrivit på Haag-konventionen för att förhindra de skadliga effekter som ett olovligt bortförande kan medföra. Meningen är att barnen snabbt skall återföras till sin hemvist (den plats där de bott året före bortförandet) för att man där ska reda ut vårdnadstvisten.

Det står i Haagkonventionens första paragraf att Barnens Bästa skall sättas i första rummet. Man utgår från att förhållandena i "hemvisten" är så goda att ett bortförande skulle strida emot just barnens bästa.

Det om en kvinna inte ser någon annan utväg?

Hur kan då länsrättens överflyttningsbeslut gå hand i hand med att sätta barnets bästa i främsta rummet?

Varje dag beslutas saker om barn utan att man överhuvudtaget tagit hänsyn till barnkonventionen.

Det vill jag veta mer om.

Tyck till om kolumnen www.aftonbladet.se