Flickans pappa - offer för högerledarens krig

KOLUMNISTER

Jag minns deras gråt och hur de rev sig i håret. De små tanterna som var mina grannar i byn i Jerusalems utkant där jag bodde under hela 80-talet.

Småväxta tanter med hennafärgat hår, som flytt till Israel på 50-talet från Jemen och Marocko.

Slitna av för många graviditeter och för dålig ekonomi.

De var små tanter som såg på mina barn med varma ögon, hade tålamod nog för att karva ut paprikor och auberginer och fylla dem med gudomligt ris och hackat kött och annat gott. Som hade tålamod med livet och alla dess svårigheter. Flitiga och givmilda och alltid beredda att välsigna mig: "Må du få vara frisk, med Guds hjälp." "Må Gud bevara dina barn" och så vidare. Snälla tanter. Jordens salt.

Vad mig angick fanns det bara ett fel med dem. På valdagen gick de ut och röstade på högerpartiet Likud. Som vann valet. Sharon blev försvarsminister.

Varje dag hörde vi Arik Sharons lite läspiga gälla stämma på radion. Han ledde den israeliska invasionen av Libanon, den som skulle sudda ut PLO från kartan och leda till etablerandet av en ny Israelvänlig regering i Libanon. "Operation fred för Galiléen" kallades äventyret som var tänkt att pågå några veckor som allra mest, men som eskalerade till ett regelrätt och mångårigt krig, där tiotusentals palestinier och libaneser fick sätta livet till.

Och mängder av israeliska soldater.

När soldaterna "föll" som det heter när unga människor i uniform mördas i krig, begravdes de som var från Jerusalem på berget alldeles ovanför vår by, som låg i en dalgång. Där ligger Israels största militära begravningsplats.

Trafikstockningen blev vid de tillfällena enorm. Jag minns hur jag satt fast i köerna i sådan "begravningstrafik", satt fast i min bil och grät av vrede. Och sorg. Medan etern fylldes av Ariks läspiga och gälla stämma som förklarade de senaste dragen i hans superstrategi.

Tanterna grät också. Och rev sig i håret. Där vi samlats vid den lilla speceriaffären för att köpa bröd och avhandla det senaste dygnets nyheter. Någon pojke från byn hade "fallit". Och tanterna hade naturligtvis rätt i att gråta och riva sig i håret.

Men inom mig mullrade vreden, inte endast mot Arik Sharon som satt i gång denna meningslösa blodspillan. Utan mot dem som gett honom makten att göra så mycket ont.

Visste de inte att om man röstar på en högröstad och självrättfärdigande och smalt nationalistiskt politik så får man just det. Ett högröstat svar. Stridsplan som spränger ljudvallen på väg till Beirut, mödrars högröstade ylanden vid gravarna, svarta fördömande rubriker i världspressen.

"Ni har ju röstat för det här", ville jag ropa anklagande. Men det gjorde jag

inte. Det finns sådant man inte gör.

Mindes allt detta när jag i går läste i de israeliska tidningarna om Ilal Komi, en obemärkt flicka i ett gymnasium i Negev, dit Arik Sharon kommit för att tala på sin valturné för Israels premiärministerpost. Ilal ställde sig upp och anklagade Sharon för att ha orsakat hennes familj mycket lidande. Hennes far hade varit soldat i 1982 års Libanon krig och aldrig hämtat sig från de traumatiska upplevelserna där.

"Jag anklagar dig för att ha orsakat mig lidande under 16 år och ännu längre för min far", sa Ilal. "Jag anklagar dig för att ha orsakat mycket lidande för många människor i det här landet. Du kan inte väljas till premiärminister."

Vilket mod! En 16-årig obemärkt flicka mot den i alla bemärkelser tunge gamle gubben Sharon. Och han hade inte ens vett att beklaga henne.

Ändå ger opinionsmätningar Sharon ett jättelikt försprång mot Barak. 46-30 i den ena kvällstidningen, 51-31 i den andra.

Om siffrorna håller i sig på valnatten den 6 februari, kommer tanterna i min by att få nya anledningar att gråta och slita sig i håret. Och igen kommer de inte att inse att de själva bidragit till denna sorg. Och igen kommer en flicka födas till en far, som Sharon skall kalla ut i ett litet krig, från vilken fadern "