Var är protesterna mot fort Europa?

KOLUMNISTER

Måste man vara en dotter till en flykting för att förstå? Är det omöjligt att leva sig in i om man har bott åtta generationer i Dalarna eller är blond-och-blåögd eller aldrig varit hotad till liv och lem på grund av hudfärg, religion, sexuell identitet eller aldrig sett en ögonbryn höjas i misstänksamhet vid passkontrollen på Arlanda?

Naturligtvis inte. Människans förmåga till in-kännande och med-lidande är stor. Samt rättskänslan. Den verkliga känslan för rättvisa sitter inte i hjärnan tror jag. Utan i magen. Det som amrisarna kallar "gut-feeling". Magen säger till att "detta är fel, detta är orättvisa". Det vet varje barn. Särskilt barn.

Men ändå. Man undrar. När man åser vad som pågår i Fortet Europa. I Fortet Sverige. Var är demonstrationerna, protestskrivelserna, upprördheten? Ju högre murarna byggs, desto mindre hörs skriken.

När det gäller flyktingar är min mag-känsla alltid omedelbar och kraftfull.

Min mamma stod som nittonåring på gatan i Århus i Danmark tillsammans med mor, far och sju syskon och åsåg hur tyskarna marscherade in. Morfar hade varit på väg till Argentina på flykt undan andra krig, de som tsaren förde och som krävde av hans undersåtar lång värnplikt i hans stora armé.

På vägen stannade han upp i Danmark. "Detta är ett land som flyter av mjölk och honung", skrev han till mormor Dunja i Antefeke, byn i Ukraina som stått som förebild till Spelman på taket. "Och de är snälla mot judarna här." Dunja kom. De arbetade hårt, han hade en herrekiperingsaffär. Och så kom tyskarna.

Officerarna måttbeställde kostymer hos morfar. Hans händer darrade när han skulle prova. Lägga upp där, släppa ut här. Nazi-officerarnas kostymer.

Den 3 oktober 1943 var det dags att fly i de berömda fiskebåtarna över sundet till Sverige. De fick betala tusen kronor per person, en mycket hög summa på den tiden. Resan över blev mycket dramatisk, storm och oväder och fyrtio personer i lasten på en gammal fiskebåt. De fick ligga under presenningen och de var stela som nickedockor, för de hade klätt på sig dubbla och tredubbla lager, eftersom allt de fick ta med sig var vad de gick och stod i. I Klagshamn i Skåne väntade Lottakåren med varm choklad och bullar. Och morfar, som ännu inte fyllt sextio, fick hjärtattack och dog i Malmö hösten 1944. "Han klarade inte av att bli flykting, att lämna allt han byggt upp", förklarade min mamma.

Min mamma sändes till Lillsveds folkhögskola. En duktig gymnastikflicka som fick i uppdrag att bära den danska flaggan i en parad. Men de danska motståndsmännen där sa att "vi tycker att en riktig dansk skall bära flaggan".

Ja, är man uppvuxen med sådana historier vet man. Att en flykting är en flykting är en flykting. Jag säger inte att detta med in-kännande är lätt. Vis av erfarenhet vet jag till och med att det är svårt. Under många år levde jag i ett land där en blodig konflikt rasade mellan två folk.

Jag levde på ena sidan i Israel. Jag var aktiv i fredsrörelsen, på det klara med att rättvisa måste skapas mellan folken, att landet måste delas, att det våld som utfördes i mitt namn, för att "skydda" mig, förnedrade mig som människa. Men ändå. När offren föll, rördes inte mitt hjärta på samma vis för varje dödad eller lemlästad människa. Nej.

Jag upptäckte att ju närmare offret stod mig själv, ju mer likt mig själv det var, desto djupare trängde sorgen in i mitt hjärta. Det var lättare att gråta när tre välutbildade israeliska småbarnsmammor bombades i bitar på ett kafé i Tel Aviv än när en namnlös palestinsk pojke sköts ihjäl.

Då blev reaktionen mer "politisk". Vredgad. Att detta utförts i mitt namn.

Så om magen inte dras samman i ångest, använd intellektet. Fråga hur detta stora och nästan folktomma land med sina rikedomar kan stänga sina gränser.

Hur det stora enade Europa blev så litet. Så trångt, så ynkligt.

Inte måste man vara dotter till en flykting för att förstå?