Vi måste ta ställning - inte bara titta bort

Om jag hade möjlighet, Anita, att säga upp mitt medborgarskap i flyktinglägret Sverige och flytta till en etnisk homogen stat, där det bara bor vita, civiliserade kristna européer så hade jag flyttat på en gång. Så svarar Richard Forslund, en "f d Rinkebybo" på min krönika om fortet Europa häromveckan. Och "Brutus" menar att orsaken till "att få eller ingen protesterar över Europas stängdare gränser kanske beror på att majoriteten egentligen sympatiserar med detta. Så även jag." "Maria Andersson" undrar hur jag som skrivit en bok om att inte kunna tycka om sina styvbarn, kräver att "vi svenskar skall tycka om all världens människor med väldiga krav på det ena och det andra".

Att bara vräka ut sig "rasism" om dem som motsätter sig invandring till vårt land, är knappast konstruktivt. I stället måste vi försöka förstå vad som händer runt oss och inom oss. Mer än Ondska eller Småsinthet uttrycker dessa svar på min krönika om det stängda Europas gränser den moraliska förvirring som tydliggörs på varje nivå av vårt samhälle, också - och kanske framför allt - på den högsta. I regeringen.

Det har alltid existerat en "fallande skala" av moraliska skyldigheter. Släktingar och vänner kommer först, sedan grannar, därefter människor från samma land och först sedan och i absolut sista hand, främlingen. "Det är inte självklart", skriver Michael Ignatieff i Krigarens heder. Etniska krig och det moderna samvetet som det utmärkta förlaget Daidalos utgav1998, "att främlingar som befinner sig i fara någonstans på andra sidan jorden skall vara vår angelägenhet. Under större delen av den mänskliga historien har gränserna för vårt moraliska universum varit stammen, språket, religionen eller nationen. Det är en sentida uppfinning att vi endast på grund av att vi tillhör samma art har skyldighet mot människor bortom våra gränser."

Konflikten mellan "den etiska universalismens samvete och hävdandet av ett system uppbyggt på privat ägande, mellan den nödlidande vi känner och främlingen vid porten" är inte ny. Nytt är i stället det genomslag som tanken om generella mänskliga rättigheter fått i vår tid. Denna insikt har växt fram som ett reaktion på den skam vi som människor erfarit när vi bevittnat (eller deltagit i!) nittonhundratalets exempellösa experimenterande i terror, förintande och massdöd.

"I de läger som för femtio år sedan fanns utspridda över Europa placerades bönder från Polen, bankirer från Hamburg, zigenare från Rumänien, affärsinnehavare från Riga - allesammans med olika sociala identiteter och olika slags relation till förtryckaren - på lidandets städ och hamrades till likformighet, och sedan in i glömskan. Folkmord och hungersnöd skapar en ny mänsklig existens - det rena offret avskalat sin sociala identitet. Hon berövas sin speciella moraliska publik som under normala omständigheter borde hört hennes skrik. Familjen, stammen, tron, nationen - ingen av dem finns längre där som moralisk publik. Om hon överhuvudtaget skall räddas måste hon sätta sitt hopp till den mest skrämmande av beroenderelationer - främlingars välvilja."

Mänskliga rättigheter är det som kvarstår när alla andra relationer brutits ned. Och ofta - men förstås inte alltid - har det varit ett "vitt civiliserat Europa" som tillintetgjort all anständighet och alla sociala sammanhang. Som tyskarna under andra världskriget. Som fransmän, engelsmän, belgare, holländare, tyskar och spanjorer under hundratals år av kolonialt förtryck och utsugning.

Nej, Maria - och nej Göran Persson! - när den nödlidande människan står framför oss måste vi inte "tycka om" henne. Men vi måste ta ställning. Antingen är vi en "moralisk publik" eller så tittar vi bort. Då kan vi råka få en skymt av oss själva i spegeln i stället. Och vad ser vi då?