Astrid Lindgrens historier väcker filosofiska tankar

KOLUMNISTER

Nyligen gick genom medierna den glädjande nyheten att Pippi Långstrumps pappa verkligen var ”Kungen i Söderhavet”.

En svensk sjöman drev i land på en Söderhavsö och gifte sig med ”negerkungens” dotter.

En annan nyhet är att märkliga filosofiska tankar upptäckts i Astrid Lindgrens böcker.

”Negerkungen” hette Petterson. Juldagen 1904 förliste hans fartyg Drott och han drev i land på ön Tabar, nordost om Nya Guinea.

Petterson gifte sig med Sindu, dotter till kannibalhövdingen på ön Simberi, och de fick nio barn. En annan grannö heter Kurudu, kanske förebilden för Kurrekurreduttön i boken om Pippi.

Petterson blev så småningom rik plantageägare och nog gjorde han besök i Sverige, liksom Pippis pappa Efraim Långstrump.

Att skepparhistorier kan vara sanna, eller åtminstone ha en viss kärna av sannolikhet, är inte nytt för mig.

Men Astrid Lindgren roade sig inte bara med att egensinnigt blanda verklighet och fiktion. Hennes mest populära figurer kan, tro det eller ej, tolkas som om de stod för lätt buren filosofisk visdom.

En nyligen utkommen norsk bok, ”Pippi og Sokrates”, handlar om detta.

Några unga filosofistuderande råkar ut för en bussolycka i fjällen och bryter sig in i ett hus, där de finner ett bibliotek med Astrid Lindgrens böcker. Isolerade under några dygn berättar den ene efter den andre framför brasan om filosofiska idéer i hennes historier.

Pippi Långstrump står för djupgående kultur- och civilisationskritik. Hon representerar ”possibilismen”: allt är i princip möjligt, verkligheten är inte ”färdigdefinierad”.

Negerkungen Efraim och prinsessan Pippilotta framstår som personer i en sagovärld. Men det visar sig ju att de existerat i sinnevärlden.

Pippi är vår tids Sokrates därför att hon liksom sin föregångare gör utsökt ironiska uttalanden om vedertagna begrepp. Däri liknar hon också Kierkegaard. Hon förkroppsligar de svåraste frågorna i Platons dialoger: verklighet och fiktion, ting och ord, kunskap, rättrådighet.

Hon står för ”förnuftets storhet och begränsning” och hennes filosofi kan, med hänvisning till Kant, beskrivas som ”kritik av det sunda förnuftet”.

Hos Pippi finner vi också Nietzsches övermänniska, när hon demonstrerar vad han kallade viljan till makt.

Enligt vissa uttalanden kan hon också ses som företrädare för den kontroversiella värdenihilism som den svenska filosofen Axel Hägerström utvecklade. Och det finns inslag av Wittgensteins språkfilosofi, till exempel då hon utreder meningen med ordet spunk.

När Pippi-böckerna översattes till franska strök förlaget formuleringar där hon är ohövlig mot vuxna. Därmed lyckades fransmännen förstöra alltsamman. Pippi är nämligen i grunden anarkist, ”en anarkosyndikalistisk aristokrat”, onekligen en originell ståndpunkt.

Övermänniska är också, fast i en annan variant, Karlsson på taket. Inte minst reser han själv frågan om han är verklig eller ej.

Emil i Lönneberga påminner under sina besök i snickarboden om medeltidsfilosofen Boëthius, som i fängelsecellen skrev ”Om filosofins tröst”, varefter han blev avrättad.

Emil är motpolen till Rousseaus uppfostringsideal i det klassiska pedagogiska verket ”Émile”. Då blir han också ett exempel på ”historiens list” och dialektiken i Hegels historiefilosofi.

I modern postmodernism kan Emil uppfattas som företrädare för kaosteorierna. Men det är en aning komplicerat, eftersom hans förebild blev kommunfullmäktiges ordförande i Vimmerby.

Naturligtvis erinrar Rasmus om Erasmus av Rotterdam, den store 1500-talshumanisten. Hos Ronja Rövardotter finner vi Schopenhauers idéer om medlidande. I Bröderna Lejonhjärta finns åtskilligt av Spinozas naturfilosofi.

Mio är en ”platonsk saga” som illustrerar en tanke i Kants estetik, läran om det sublima som föreningen av det sköna och det skräckfyllda.

Och så kan man se på hela Astrid Lindgrens författarskap.