Spy Bar ligger långt ner på coolhetsskalan

Det är synd om Dr Alban. Hans inlägg på Aftonbladet Debatt i tisdags var hjärtskärande. Mårten Anderssons parodier på honom i P3:s humorprogram Pippirull, lett av Bobbo Krull och Olle Palmlöf, har gjort att folk hånskrattar. Och han kan inte ringa folk för de tror att det är imitatör i luren.

Alban Nwapa är 43 år och kommer från Nigeria. Han låter rolig när han pratar och gillar blondiner. Hans artistkarriär har sedan hitsen "Hello Africa", "No Coke" och "Sing Halleluja" i början av 90-talet inte varit lyckosam. Han deltog också som artist i pr-firman Rikta och Utrikesdepartementets fiaskoresa till Sydafrika.

Dessutom går han på Spy Bar.

Spy Bar, tänker ni? Det är ju Sveriges häftigaste nattklubb, 90-talets Café Opera, glitz and glamour, disko och dekadens, koskenkorva och kokain, alla vill väl gå på Spy Bar?

Nix.

I Stockholms hippa värld har de som stamhänger på Spy Bar låg kredd. (Kredd = credibility = trovärdighet/coolhetsfaktor.) Visst, det är okej att ramla dit framåt fyra på natten någon gång när man är apfull eller kanske ironisk men att vara stammis där är ett nejnej. Fd sportstjärnor som Martin Dahlin, Björn Borg och Tomas Brolin, kändiskändisar som systrarna Graaf och deltagare i dokusåpor, dansmusikartister som Dr Alban, E-Type, festfixare som Marcus Starberger, tv-programledare som Gry Forsell och Henrik Johnsson samt såpaskådespelare, sport- och veckotidningsjournalister och låtsasbrats från Östermalm har ingen vidare kredd i Stockholms trendtopp.

Jag antar att det bara är den gamla hederliga avundsjukan. Alla har ett behov av att se ner på någon. De människor som går på de Stureplansställen som är hippa - Riche, Sturehof, Halvtrappa plus gård, East samt efter klockan tre Sturecompagniet - har ett behov av att just känna sig hippare och mer kvalitetstänkande. Jag brukar kalla dem kreddpajasar och de är typ dj:s, populärskribenter och Stakka Bo. De allra hippaste kreddpajasarna går bara på speciella klubbar med speciella dj:s på speciella kvällar, mer för att det är rätt än för att det är roligt.

Det är en nattlivshierarki och allra underst på skalan står ni som läser det här. Den så kallade utfyllnaden, de som ska finnas där för att B-kändisarna ska känna sig kända och som glatt ska betala de svindyra drinkarna som kändisarna får billigt. De brukar kallas "tunnelbanemänniskor", "lantisar" och "förortsbrudar" av Stockholmare som ofta snackar innan de tänker (när de tänker är faktiskt Stockholmare inte mer fascistiska än andra, hur provocerande det påståendet än kan låta).

Komikerna Olle Palmlöf, Bobbo Krull och Mårten Andersson har hyfsad koll på det här. De vet att Dr Alban anses töntig för att han hänger med Tomas Brolin. Så de gjorde humor av hans sätt att prata och vid liveframträdanden brukade till och med Mårten Andersson ha på sig en negermask.

Att skrika "rasism!" så fort en invandrare drivs med är lika hämmande för ett i båda ändar öppet samhälle som när Jonas Gardell skriker "böghatare!" så fort han kritiseras, så det borde Alban sluta med. Men visst handlar det om en humor som sparkar neråt mot en artist som i alla avseenden är en "Spy Bar-kändis" med den där påtagliga föredetta-känslan.

Det var hysteriskt roligt. Men skrattet har fastnat i halsen. Och jag har svårt att förstå varför Mårten Andersson, själv mycket känslig när han utsätts för kritik och satir, inte kan erkänna det och be om ursäkt. Och jag har lika svårt att förstå Palmlöf och Krull som istället för att be om ursäkt i uppskruvad självgodhet ger sig på Dr Albans rätt att ge sina synpunkter på P3:s trakasserier i Aftonbladet.

Att hela denna kändisvärld anses ytlig och löjeväckande, speciellt av dem som inte får vara med, gör inte mobbning okej. Dr Alban tjänar sitt levebröd i den världen och den är de facto full av makt och omsätter 100-tals miljoner kronor.