Är försoning möjlig mellan två fiender?

KOLUMNISTER

Under dessa vårdagar då palestinierna minns sin katastrof (Naqba), när de tvingades lämna sina hus och sitt land och israelerna just firat sin självständighetsdag, funderar jag, som många andra, på vad som krävs för att hejda våldet och återgå till förhandlingar.

Många är de som fortfarande höjer Rättvisans fana när denna konflikt kommer på tal. För den ena eller den andra sidan. Som om Rättvisa var möjlig. Själv tycker jag att det är ett alltför slitet ord i den politiska vokabulären. På samma vis som kärlek är ett alltför slitet ord i den känslomässiga sfären. Men de två förbinds på det politisk/mänskliga planet av ett tredje ord: Försoning. Är försoning mellan gamla fiender möjlig utan att ”total” rättvisa skapats? Eller är det en lika omöjlig kombination som kärlek och rättvisa är?

Det finns en kärlek till landet och husen bakom allt hat. På båda sidor. Jag om någon kan uppskatta den känslomässiga laddningen, för har jag någonsin verkligen älskat ett hus är det huset jag levde i under mer än femton år i Johannes Döparens födelseby utanför Jerusalem.

Huset var byggt i klassisk arabisk stil, med välvda tak och mycket tjocka stenväggar. På de terrasserade bergen runtomkring växte mandelträd och olivträd och på våren blev dalgången framför huset röd av vallmo.

Jag och min make investerade tid, känslor och pengar på att renovera huset och sköta de tjocka stenväggarna där väta ständigt ansamlades och lämnade stora fuktfläckar.

Vi skrev båda böcker som tog sin utgångspunkt i byns muslimska, kristna och judiska historia. Vi var också engagerade i kampen för att bevara byns karaktär från stadsplanerarnas klåfingriga utvecklingsambitioner.

Våra grannar var fattiga judar från Jemen och Marocko som flytt från sina hus 1948. Det fanns dock ett problem med att bo i denna bibliskt vackra omgivning. Vårt hus hade byggts och bebotts av en palestinsk familj, som flytt från det under 1948 års krig.

Någonstans i Betlehemsområdet eller kanske i ett flyktingläger i Libanon satt en gammal arabisk kvinna och fingrade bittert på nycklarna som en gång passat in i den tjocka porten till mitt hus.

Min make påpekade att hans stora släkt, som levt i Vilnius under femhundra år, inte ens hade en nyckel kvar som minne av sina hus. Men det var ju inte den palestinska familjen som skjutit ner hela min makes släkt i massgravarna som de själva först fått gräva i Ponarskogen i Lituaen.

Orätt stod mot orätt, men det fanns ingen rättvisa.

Det vore inte rättvist att kasta ut de israeler som levt i husen i femtio år, som nu i tredje generationen investerat liv och tillgångar här. Det är inte heller rättvist att lämna den palestinska kvinnan åt sitt öde, med sin nyckel och sin bitterhet.

Försoning och rättvisa går inte alltid hand i hand. Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu beskriver i sin bok ”Ingen framtid utan förlåtelse”, hur han, under sitt arbete i sannings- och försoningskommissionen ofta fylldes av stor ödmjukhet, när offren kom med så blygsamma förväntningar och önskningar. ”Kan jag få en gravsten rest över mitt barn? Skulle kommissionen kunna hjälpa mig att finna min makes kvarlevor, om så bara ett ben så att vi kan ge honom en anständig begravning.”

Han skriver om hur små symboliska gester kan hela de djupa såren och hur själva akten att offentligt få berätta sin historia leder till bekräftelse och upprättelse för offren.

Palestinierna måste förstås få full ekonomisk kompensation för all den egendom de berövats.

Men också symbolisk upprättelse. När den palestinske ledaren Faisal el-Husseini inbjöds till byn för att på en husvägg spika fast den första metallskylten som angav vem som byggt huset och när man tvingats lämna det, så grät han av rörelse. Orättvisan kvarstår, men offret hade givits en röst, en värdighet, ett minne. Först då är försoning möjlig.