Anarkisternas politik drivs med spektakel

KOLUMNISTER

Poliserna ska ha nummer på hjälmarna så att de kan identifieras.

Nu förbereder sig de stridande parterna inför EU-mötet i Göteborg och de bråk som väntas kan få lika stor publicitet som sakfrågorna.

Men många undrar nog vad alla dessa demonstrationer handlar om.

Det är inte lätt att säga. I England förekommer termen "den nya nyvänstern", i Frankrike skrivs anspråksfulla böcker i ämnet och överallt förfasar sig de politiskt korrekta. Enligt uppgift finns oenighet mellan demonstranter som vill respektive inte vill använda våld.

Den brokiga samlingen (ska jag kalla dem "anarkister"?) har ingen dogmatisk lära som den gamla nyvänsterns revolutionära marxism.

Sovjetkommunismen och

maoismen är stendöda liksom den sortens texter.

En skribent i engelska New Statesman, John Lloyd, gör iakttagelsen att i avsaknad av sådana auktoriteter är det fritt fram för avståndstagande och fördömande av allt.

Det finns ingen organiserad rörelse med kadrer och stu-diegrupper, något som aldrig har roat anarkister. Nu gäller internet, samtal och diskussioner jorden runt mellan likasinnade, medieanpassade demonstrationer och i bästa fall journalistik.

Det gynnar små grupper utan ekonomiska resurser och det skapar en märklig jämlikhet mellan till exempel USA-regeringens och subcomandante Marcos hemsidor. Dessutom kommer åsikterna in i etablerade medier tack vare vissa stjärnor, till exempel Noam Chomsky, John Pilger och Naomi Klein.

Argumenten mot den globala kapitalismen blir varor på den kapitalistiska mediemarknaden.

I Sverige har den så kallade Tobinskatten blivit en symbol. Till och med ledamöter av regeringen har sagt sig dela värderingarna bakom idén, trots att den är orealistisk.

Ledande teman är världsfattigdomen, ökade ekonomiska klyftor även inom de rika länderna, förstörelse av ekosystem, vapenhandel, läkemedelshandel, exploatering av billig arbetskraft, särskilt av kvinnor och barn, livsmedelsproduktionen, USA:s arrogans och imperialism.

De naiva som trodde att världens skulle bli god när kommunismen knäcktes fick fel. Rövarkapitalismen i Ryssland hör till måltavlorna för kritiken.

En bakgrund är säkert anti-politiken, ointresset för etablerade metoder, partier och parlamentarism. Spektakulära framträdanden riktar uppmärksamheten på missförhållanden som annars döljs i sammanträdesrum och utredningar.

Det finns de som kastar tårtor men de har mänskligt att döma alltför låg intelligens.

Ett klassiskt tema för vänstern, frihandel, betecknas som bluff, en sammansvärjning mellan USA-kapitalismen, Världsbanken, Internationella valutafonden, nyliberala ekonomer, miljöförstörare och gangsterkapitalister i Ryssland.

En fransk socialdemokratisk teoretiker, Pierre Rosanvallon, urskiljer tre moment i den nya anarkistiska vänstern. Den baseras på "passioner, inte program", det vill säga "en absolut och angenäm motsättning mellan gott och ont". Den är en moralisk motståndsrörelse. Och den är "postreformistisk", det vill säga den förkastar alla politiska program som konspiratoriska och förrädiska, helt enkelt därför att de går ut på handling i den normala politiska processen.

Därmed uppstår, kan man mena, en motsägelse inom de nya rörelserna: den moraliska indignationen och den globala räckvidden är deras styrka men de föraktar praktiska metoder för att förverkliga ökad jämlikhet och respekt för miljön.

Men den nya anarkismen uppmärksammar med all rätt massfattigdom, orättvisorna i världshandeln, ekologisk förstörelse och därtill hycklande politisk retorik.

En aktuell publikation, "Development Dialogue", (utgiven av Dag Hammarskjöldfonden i Uppsala) tar ytterst seriöst upp samma globala frågor: miljöförstörelsen, den tekniska omvandlingen och den kapitalistiska maktkoncentrationen.

Även akademiska forskare kan dela de kritiska värderingarna fast de inte vill slåss med poliser framför tv-kameror.