68-generationen är som bebisar

Han skrev den när han var 23 år.

23.

Hihi.

Men Dylan visste allt redan då och ingen har formulerat det mer slagkraftigt. Jag var mycket äldre då, jag är yngre än så nu. Året innan hade han skrivit "Blowin" in the wind". Det är intressant.

De 17-åringar som tycker om dagens versioner av Bob Dylan (främst viss typ av smal och okommersiell hiphop) är vackert pretto och delar in världen i en enkel god-eller-ond-skala. Så ska det förstås vara. Hemskt blir det först 10-15 år senare när vissa av dem inte lyckats ta sig ur öldimmorna och sitter på progressiva Södermalm i Stockholm och talar om punken och är lika rättrådigt självgoda som SVT:s styreleseordförande Allan Larsson, fast i chict smutsiga kläder.

De ser sig själva som finare än andra eftersom de har de etablerat goda åsikterna och de glorifierar arbetare.

De är nästan alltid välbeställda som vill leva som fattiga utan att behöva må som fattiga. Patrik Arve, sångare i den populära popgruppen Teddybears Sthlm, har gett genren ett hippt ansikte. Han har en världsbild som en tolvårig skogsmulle vars pappa blivit skjuten av en bankdirektör. Vi minns alla hans fyllegapande om moderatjävlar på Grammisgalan i TV 4. Så kallad lyxprogg.

Oftast växer Reclaim the street- och vegan-ungdomarna upp, borstar av sig den nyfrälsta pingstvänskappan och börjar inse att världen är svår att förstå sig på. Det kanske inte alltid är så att moderater njuter av att frossa på de fattigas bekostnad? Det kanske inte är så att feminsim är det självklara sättet för att nå jämlikhet? Det kanske inte är så att McDonalds är helt och hållet ont? Och vem vet, kanske är inte det där mörka i bananen en dödlig giftspindel?

Eller också är det just så och de hade rätt från början och de blev bara uttröttade av systemet. De kanske aldrig borde ha vuxit ifrån engagemanget och börjat ägna livet åt grubblerier.

För till sist, någonstans i 60-årsåldern, sluts i alla fall cirkeln. 60-åringar som gillar Bob Dylan är som 17-åringarna.

De vet allt, har sett allt och vill inget lära sig om det inte bekräftar deras teser. De är arroganta som SVT-chefen Maria Curman innan hon förnedrades i tv. De är 68-generationen som pösande av gammalt engagemang för tredje världen satt glorior runt sina egna huvuden och om man säger emot dem blir de förorättade som bebisar.

De har allt men är bittra och gör förklätt känslomässiga påhopp på yngre människor som tagit deras generationskamraters jobb (typ Jan Guillou om Charlotte Permell) och på unga feminister (typ Göran Skytte om Linda Skugge) och de är säkra på att Rolling Stones är ett hippt band och tycker kanske att The Crystals "Da doo ron ron" är stor poppoesi eftersom kommersiell pop bara är bra om den är gammal.

Bob Dylan har aldrig varit proggig. Han har aldrig varit på sina fans sida, mer än i rollen som den klassiska underhållaren. Vad Bob Dylan gjort är att alltid ta fasta på det oväntade. Både i stora skeenden och i varje ögonblick. Han gjorde elektrisk rock när hans fans skrek efter mer världsförbättrande folkmusik (1965). Han gjorde country när hans fans ville vara hippa rockare (1969). Han var domedagsreligiös (1979) och han var konservativ (1983), fett aja-baja.

Om du säger att den där lådan är röd skulle han nog säga att, man, den är inte röd under färgen. Bob Dylan vet att ingenting behöver vara som det ser ut och att det alltid finns ett annat sätt att se på saken. "It"s not the bomb that has to go, man, it"s the museums". Som sagt. Det är jobbigt att leva då men det är säkert sant.

Jag vet inte. Någonting. Kanske är det bättre att brinna blint. Men jag tror på Bob Dylan och jag vet åtminstone att SMHI säger att solen stundtals ska skina i dag och att Bob Dylan aldrig, aldrig kommer att dö. Det är gott så.