Kyrkan lockar med godis - inte kärlek

I en helsidesannons går man ut för att dra folk till sig, påminna om sin existens. Är det de vackra kyrkorummen man lockar med? Andakt? Stillhet? Möte? Samvaro?

Nej, inget av detta, som väl ändå borde tilltala de presumtiva konsumenterna.

Istället har man valt att på en helt tom sida, mot en blå-grå bakgrund som övergår i vitt (är det meningen att detta skall föra tanken till himlen måntro?) placera en chokladkaka av landets mest igenkännliga märke.

Men istället för det bekanta varumärket har man skrivit in ordet "Tröst". Och längst ned på sidan, invid Svenska kyrkans namn och symbol, står det "Letar du på rätt ställe?"

Tröst. Istället för godis (som man ju dessutom får dåligt samvete av att snaska, fullt som det är av ohälsosamma kalorier) kan man konsumera Gud.

Kom till kyrkan och få lite gudsgodis, uppmanar kyrkan. Lite andlig sötma av det slag som slinker ner lätt, utan tuggmotstånd. Gud ser dig. Du kan alltid vända dig till Honom (ja, det är väl fortfarande en Han, trots att alltfler av hans jordiska officianter är kvinnor?) med den typ av böner som har samma andliga vikt som en 100 grams chokladkaka: "Snälla gode Gud, gör så att jag får bra betyg, att Pelle blir kär i mig, att mamma blir frisk, att jag vinner tävlingen, kärleken och hela härligheten. Amen."

Om kyrkan måste sälja sig i svindyra annonser med ett sådant lättsmält (i dubbel bemärkelse!) budskap, är man verkligen illa ute. Vågar man inte säga sanningen? Eller har man tappat bort den bland ritualerna och de religiösa attiraljerna och de stelnade rollerna? Glömt det kring vilket hela detta väldiga bygge är konstruerat?

Men de har blivit ytterst aktuella, ja akuta, under en vinter och vår, då jag - som gjort mig en karriär som ifrågasättare, kritiker och tuff skribent (vilket bland annat lett till att jag erbjudits detta utrymme i landets största tidning) - förstått att det finns något annat än det ego som "förverkligar sig själv", anstränger sig att få till ett bra personligt liv och kanske en något bättre värld och som vill ha (och i bästa fall även ge) uppmärksamhet och kärlek. Ja kärlek, förstås. Ja, det är väl där som "upptäckten" ligger. För min del.

Sent i livet börjar jag inse att den slags kärlek som speglas i vår populärkulturs sånger och i vårt språk och i masskulturens bilder inte är "the real thing, baby". Detta att "äga" någons kärlek, att "vinna" någons hjärta. Som på lotteri. Typ. Och när man "förlorar" blir man inte bara sårad ( vilket är djupt mänskligt), utan även upprörd. Det är så "orättvist". Som om kärlek och rättvisa hade med varandra att göra!

Kärlek, har jag börjat erfara, handlar istället om att våga. Det är ett väldigt risktagande. Det allra största faktiskt. Att våga älska är långt modigare än att våga vara tuff och säga sin mening i en debatt eller klättra upp för Mount Everest.

Det är att våga göra sig sårbar. Att inte stänga till sitt hjärta även om man inte "vinner". Att våga ödmjukhet. Att se den andre och kunna avstå om så behövs. Att förhålla sig öppen. Att stå så, uppfläkt, och låta ljuset strömma ut. Och in. Lyckas man med det blir man visserligen inte "tröstad". Men man blir en verklig människa. Autentisk. Någon som inte behöver fly sin tomhet med tröstgodis. Med ett nytt läppstift. Eller en ny älskarinna.

Det måste väl ändå vara detta som kyrkans "Gud" står för? Det är ett obekvämt budskap. Svårsålt. Men det är knappast därför som kyrkorna ekar tomma på söndagarna. Och genom att locka med tröstgodis, Svenska Kyrkan, kommer ni knappast att fylla dem med folk igen.