Hells Angels "respekt" är det som skrämmer

KOLUMNISTER

Jag träffade en dansk kille i onsdags, han såg välbekant ut, mest för att han liknar så många andra skandinaver i yngre medelåldern: lång och blond, jeans och t-shirt, en valk runt midjan. Han satte sig bredvid mig. Vi talade engelska, det föll sig så, han talar språket obehindrat.

Året var 1969. En man dog den kvällen. En Hells Angels-medlem skadades, men han var på rymmen och kunde inte åka till sjukhus. Barger summerar i boken: "Det var bara ännu en dag i mitt Hells Angels liv."

Inte för att jag tror mig ha anledning att frukta Hells Angels. Inte så länge jag uppför mig städat. Inte så länge jag inte bevittnat ett brott och datum satts för mitt vittnesmål i rätten.

Var det inte du som mördade en kille på 80-talet, sa jag och han nickade, smålog och såg mig i ögonen.

- Yes, sure, det var jag. Satt elva år i fängelse. Blev en smartare man där, faktiskt. Man har tid att läsa.

Du avrättade alltså ledaren för den där andra klubben ...?

- ... Bullshit, ja.

Han nickade och log igen.

- Det var 1986.

- Ska jag stava mitt namn för dig?

Han tog mitt block och plitade "Jörn Jönke Nielsen". Lämnade tillbaka det med en artig gest. Tre år har han varit en fri man. Han leder danska Hells Angels och lotsar just nu 63-årige amerikanen Sonny Barger runt Europa för pr-turné med anledning av dennes bok om sitt långa liv som kriminell narkoman i Hells Angels.

Boken, som är illa skriven och uselt översatt, har jag ögnat och fastnade med ögonen på namnet Keith Richards, gitarristen i Rolling Stones. Gruppen gav en gratiskonsert och någon kläckte idén att Hells Angels skulle garantera säkerheten. Natten var sen, scenen låg, ivriga kvinnor försökte klänga upp. Gänget löste sin uppgift genom att sparka dem i huvudet.

Keith Richards sa efter att ha spelat "Love in Vain" att nu måste våldet upphöra, annars är konserten slut. Varvid Barger tog fram sin pistol, satte den i sidan och väste till Richards: "Spela eller dö".

1984 misshandlades några tjejer i Köpenhamn. De var flickvänner till Jönke Nielsens "bröder". Därför var han tvungen. Det är så han förklarar saken. Inte för att det var ett nöje.

- Jag är ju inte kriminell, sa Jönke.

Nej, sa jag och försökte låta ironisk, därför hämtade du efter fyra månader ett automatgevär och avrättade en kille?

- Ja, alltså - jag hade redan automatgeväret. De hade provocerat oss länge.

Han tillade:

- Jag ångrar mig inte. Jag är en sån som gillar tjejer, även utanför sängkammaren.

Jönke ville berätta om sitt nya liv. Han har skrivit böcker och han föreläser. Snacka för folk är roligt, säger han. Särskilt tonåringarna. De som ställer svåra frågor.

- Det är verkligen intressant.

Medan jag och Jönke pratade stod ett gäng buttra män i bakgrunden, tysta och lurviga och muskelstinna. De bara stod där. Herregud, tänkte jag, snart sitter jag här och talar livsfrågor med denne "icke kriminelle" och verserade mördare. Är detta det nya Hells Angels, vad är hans nästa steg, seminarier i etik och moral på konsultbasis?

Då bad jag en av de lurviga att öppna stålporten och släppa ut mig från Hells Angels högkvarter, ut på gatan i Ulvsundas industriområde och den svala vårluften.

Nej, Jönke skrämmer mig inte.

Det jag i stället tänker på efteråt är hur nära normen en kille som han egentligen ligger. Det här skitsnacket om heder och broderskap, om fria män som förföljs av polis och myndigheter fast de bara kräver sin frihet, "så länge vi inte skadar någon annan". Jag känner igen det som sägs om kvinnan som ska skyddas och äras, men får en smäll om hon sticker upp och då är det ju hennes eget fel, eller hur?

Alltför välbekant klingar det Jönke tydligen föreläser om, det här missuppfattade ordet "respekt" som blivit ett mantra för de unga män i mitt land som anser sig behöva ett eget regelverk.

Det är ett faktum som skrämmer skiten ur mig.