Styvfamiljerna breder ut sig

KOLUMNISTER

J

ag har just varit på Cityterminalen och vinkat av min dotter som åkt på kollo. Pustar ut efter vårens komplicerade hoppussling av alla dessa datum för barnens aktiviteter, där barnens fars schema skall jämkas med mina egna drömmar om någon form av meningsfull aktivitet och avkoppling denna löftenas och längtans tid.

Aldrig någonsin har planeringen av sommarlov varit så komplicerad som i dessa de många styvfamiljernas epok, då andra barn och vuxna är kopplade till de egna planerna på ett sätt som blir alltmer intrikat och svåröverskådligt. Nu när styvfamiljerna breder ut sig i våra liv och vår samtid.

Den ombildning av familjen som vi just nu genomgår - som sker inne i våra liv och därför för var och en känns privat och unik och svåröverskådlig - måste vara den mest dramatiska omdaningen av vårt sätt att leva sedan människorna i detta landet lämnade landsbygdens storhushåll för städernas kärnfamiljer.

Eftersom utsikterna statistiskt sett är sämre för den nya styvfamiljen kommer antalet barn som har inte bara skilda föräldrar utan också före detta styvföräldrar och nuvarande styvföräldrar och syskon, halvsyskon, plastsyskon och låtsassyskon att växa.

Så också naturligtvis antalet vuxna som genom valet av ny partner även tvingas välja att leva tätt inpå barn som inte är ens egna biologiska. Kring det senare - styvförälderns upplevelse - koncentrerar sig min roman "Mållös". Mottagandet av denna har fått mig att reflektera över det tabubelagda kring detta ämne. Om "det mest förbjudna" på Kerstin Thorvalls sjuttiotal var att tala högt om den äldre kvinnans sexualitet, så har jag tyckt mig märka att det mest förbjudna i dag är att uttrycka de negativa känslor många styvföräldrar har inför de barn och ungdomar de tvingas leva med men inte valt.

Redan termen "styvförälder" är ju problematisk. Det är ett nytt ord som inte finns i ordboken, där inte heller ordet "styvfaderlig" förekommer, men väl "styvmoderlig". Synonymerna för detta adjektiv är "ogynnsam, missgynnsam, orättvis, partisk, njugg, diskriminerande". Vårt språk utgår från att en styvmamma inte älskar sina styvbarn. Det gör också såväl den antika mytologin som folkdiktningen. I den senare är exemplen på manipulativa, diskriminerande och onda styvmödrar legio. Askungens och Hans och Gretas styvmödrar är så välkända att de blivit emblematiska för västerlandets kvinnosyn. Styvmodern framställs som en inkarnation av ondska, hon plågar och förföljer barnen på olika sätt. I den norska balladen "Målfrid döyr" berättas det att kung Karl kommer hem när drottning Målfrid dör i barnsäng från sina tolv barn. Kungen säger till barnen att de skall sluta att gråta, de skall slippa få en styvmor. Lösningen för Kung Karl blir att begå självmord när hustrun dör. Hellre göra barnen faderslösa än utlämna dem åt en styvmor!

Det är intressant att notera att styvfadern ofta går skottfri. Han är för det mesta passiv, medan styvmodern är aktiv och involverad, fruktad och hatad. Faderns lust för dottern är aldrig ett ämne i folkdiktningen, men förekommer desto oftare i vår tids uppmärksamhet kring sexuella övergrepp mot barn.

Nu möts den urgamla kulturella självklarheten - att man som styvmor inte gillar sina styvbarn - med en ny tids upplysta förståelse av barndomens betydelse och barnens rättigheter. Konfrontationen är oundviklig. Den undviks genom att ordet "styvmamma" som är så kulturellt befläckat väljs bort för andra termer; "plastmamma", "låtsasmamma" eller det klämhurtiga "bonusmamma". Men en förändrad vokabulär kan inte sudda ut de mycket verkliga svårigheter som styvföräldern står inför. Överslätande välvilja hjälper inte heller särskilt långt. Styvfamiljen är här för att stanna och vi måste öppna även denna garderob och vädra ut sanningen. Även om den varken är befriande eller särskilt attraktiv.