Journalistmoral – eller kompisanda?

KOLUMNISTER

J

aha, där ser man: Jesús Alcalá dömdes till fängelse. En före detta Amnestyordförande befanns skyldig till bedrägeri. Undrar hur många medborgare som bryr sig.

Men ni kommer att få läsa mycket i ämnet, tro mig, eftersom det är en medie-grej och visst finns något att fundera på, om hur en uppburen man förlorade sin heder - men framförallt om Mediesverige, om vilka kompiskodex som styr, om vilka relationer som får betydelse för vad som står i tidningen.

Mediesverige har varit delat, rättare sagt den ankdamm jag själv plaskar i: storstadsjournalisternas på de rikstäckande medierna.

Kulturjournalister har gått till attack mot "dreglande, okritiska journalister" (Alcalás eget uttryck) och nyhetsjournalisters moteld har handlat om kulturknuttar som "en högljudd mobb som tystar andra" (citat Anita Jekander).

Det har framhållits att kulturetablissemangets försvar av Alcalá är patetiskt eftersom det utgår från känslor.

Nyhetsjournalister gör gärna gällande att de har en annan moral. Att de i motsats till kulturjournalister utgår från endast fakta. Att de alltid står obundna.

Men det tror inte jag.

Har de inga kompisar?

Jag påstår inte att nyhetsjournalister gett sig på Alcalá för att denne är kulturknutte. Men det faktum att han var på andra sidan, ingen man behöver alliera sig med, underlättade hanteringen. Han var ingen kompis.

Kompisandan spelar roll, tro mig.

Vad som skrivs styrs åtminstone i någon mån av vilka lojalitetsband som existerar mellan människor på redaktionerna.

De djärvaste, som går långt i sin kritik även av kolleger, är de som är minst rädda att förlora sina kompisar. Det underlättar att ha ett psykopatiskt drag som inte är helt sunt.

Men det är en annan historia.

Det är inte okomplicerat för journalister att granska journalister. Det är inte okomplicerat för advokater att granska advokater, eller läkare att granska läkare.

Journalister är inte fegare än andra, men inte heller modigare.

Jag är inget undantag.

Att det är viktigt att även journalister granskas av journalister är något som alla i mitt yrke är snabba att instämma i, inte minst av självbevarelsedrift, men det är inte samma sak som att vi tar lätt på saken.

Jag tänkte intensivt på det under en debatt på publicistklubben nyligen, en debatt om just granskning av journalister. Vilka av debattdeltagarna, funderade jag, litar jag på? Vilka insikter och kontakter kan jag dra nytta av efter 18 år i yrket, och vilka skulle jag själv föredra att granskas av?

Lena Laurén, programledare för Mediamagasinet, okej, hon är noga med nyanserna. Vi var även kamrater i sena tonåren, jobbade med samma teaterprojekt och sjöng tillsammans "Det går en väg från kapitalet...". Det är ingen garanti för att hon skulle tro på mig, men det underlättar.

Elisabeth Höglund på Rapport känner jag inte, men hon är rak och tuff och såvitt jag vet hederlig.

Thorbjörn von Krogh - jovars, Pressens tidning har jag inget otalt med.

Jan Guillou - ja, men med fruktan. Jag respekterar honom, men han är en retorisk slugger som lätt får vem som helst att framstå som enfaldig. Kanske skulle jag hänvisa till jäv, vi är nämligen insyltade med varandra genom Piratförlaget som drivs av hans fru och min man.

Maria Trägårdh - inte aktuellt, hon är en kär vän.

Dan Josefsson - absolut inte. Han hade debattens roligaste inlägg, men är en yvig man. Om man ska vara petig ljuger han, eftersom han påstod att "alla reportrarna på Aftonbladet" visste att den unge reportern i den så kallade nazistaffären ljugit. Där ljuger Josefsson.

Nu får vi se hur många kompisar Jesus Alcalá har kvar.

Vem åtar sig att skriva en offentlig kompis-manual, en som kunde hjälpa allmänheten att förstå mer om vilka artiklar som skrivs och inte skrivs och varför samma hi-storia ter sig olika i olika tidningar, men även i samma tidnings olika avdelningar? Ovanstående uppgifter bjuder jag på.