Huliganer skapade inte demokratin

KOLUMNISTER

Dagarna efter toppmöte och kravaller i Göteborg funderar jag över ett argument om demokratin.

Så här, påstås det, började vår svenska liberaldemokratiska demokrati en gång i tiden. Alltså med våldsamma demonstrationer.

Är det verkligen riktigt?

En skribent på Dagens Nyheters kultursida påstod häromdagen att den liberaldemokratiska tradition som våra politikers makt vilar på "aldrig hade existerat om inte människor i det förgångna gjort som folk gjorde i Seattle - gått ut på gatan och ställt sina kroppar i vägen för makten".

En annan skribent på samma kultursida instämde två dagar senare. Det är märkvärdigt, skrev han, att dagens liberala och socialdemokratiska politiker glömmer att deras pionjärer "kallades en gång för pöbel och huliganer".

Jag har en annan version av vår historia. Demokratin byggdes upp av liberala och socialdemokratiska folkliga organisationer, politiska, fackliga, bildningsförbund, nykterhets- och frikyrkorörelser och så vidare. När dessa pionjärer mödosamt och gradvis utvecklade våra demokratiska idéer och institutioner avvisade de kärvt våldsideologier, bombkastare, nihilister, anarkister och dylika.

Det är sant att våldsamma händelser inträffat: Crusenstolpe-kravallerna i Stockholm 1838, arbetaroroligheter tio år senare, polis och militär mot strejkande på 1860-talet, hungerupplopp 1917, Ådalen 1931. Men det var trots allt enstaka protesthandlingar.

Demokratins pionjärer i Sverige var inte huliganer utan anhängare av parlamentarism, kompromisser, studier, fungerande förhandlingsordningar, lugna demonstrationer, sammanträdesteknik och utkrävande av ansvar.

Till höger och vänster fanns brutala motståndare. Men de var demokratins fiender.

Demonstrationsrätt och yttrandefrihet hör till de oförytterliga rättigheterna, baserade på upplysningsfilosofins idéer. Under min tid som politisk observatör var demonstrationerna mot USA:s krig i Indokina väsentliga demokratiska meningsyttringar. De fick avgörande betydelse och påverkade tröga politiker som levde kvar i det förflutna och inte förstod vad som pågick.

Nu har vi väl lärt oss att skilja på demonstranter av olika slag. De som vill uttrycka sitt missnöje med den usla demokratin i EU-systemet har skäl att fortsätta med detta.

Men kringresande huliganer i rånarhuvor som vill slåss med polisen har inga argument för eller emot någonting. Däremot påstår de rutinmässigt att det var polisen som började.

Jag minns ett attentatsförsök mot påven för några år sedan. När attentatsmännen greps sa de enligt uppgift att det var påven som började.

EU är för de flesta av oss en sluten, delvis obegriplig organisation med halvhemliga sammanträden och oklar beslutsgång. Det är inte konstigt att dess politiker och byråkrater fruktar folkomröstningar.

Ändå har EU haft stor demokratisk betydelse, till exempel när demokratin kunde säkras i Grekland, Spanien och Portugal efter år av högerdiktatur. Nu betraktar före detta kommunistländer EU på liknande sätt.

Om jag ska hänga med EU-kritikerna så måste de ta upp den idiotiska jordbrukspolitiken. Det är erbarmligt att halva EU:s budget gäller subventioner till bönder och livsmedelsindustri, vilket dessutom innebär att skattepengar används för att hindra fattiga länder att exportera.

Jag har inte sett att den frågan har varit någon huvudpunkt för demonstranter som bara ropar att Sverige ska ut ur EU. Det finns till och med anti-globaliseringsrörelser där franska bondeorganisationer ingår, eftersom de inte tycker om amerikanska hamburgare.

Måste EU verkligen ställa till spektakulära toppmöten? De blir ju magneter för ligister och marodörer. Och inte är de särskilt intressanta för journalister som vill informera om vad EU faktiskt håller på med.

Det vore bättre om EU-politikerna lugnt och sansat och helt öppet gick in för att fördjupa demokratin.