De som uträttar nåt i Stockholm är lantisar

KOLUMNISTER

Hur ska världen bli snäll när vi inte ens kan hålla sams mellan landet och storstan?

För nu kommer de igen.

STOCKHOLMSJÄVLARNA!

I dag och i morgon lämnar de den kungliga huvudstaden. Stockholmsjävlarna. Det är midsommar och det ska drickas brännvin och ätas sill på traditionellt vis.

"Jahaja, nu duger det" (läses på valfri dialekt), "minsann, nu är inte betongen så tjusig längre".

Dyra bilar ankommer till Stockholms skärgård, Österlen, Gotland, Öland, Åland, Höga kusten eller kanske till nån släkting i Uppland, Jämtland eller Dalarna och de talar högt och stressat i sina mobiltelefoner och säger "älskling, de har ingen rucolasallad på det här bonn-Icat, går det lika bra med salladskål?".

En del landsortsbor retar sig till förbannelse. Säger nån "Henke Schyffert" eller "Stureplan" så skrynklar de ihop munnen som en ful torsk och spottar ilsket i marken.

Det finns anledningar till Stockholmshatet.

I Stockholm är folk rikare, snyggare och har tyngre jobb (Sveriges snyggaste bor på det rikaste Östermalm för att rika män och snygga kvinnor har en tradition av att, så att säga, uppskatta varandra). I 08 fattas alla stora beslut och på landet känner folk att besluten inte berör dem. Medierna anses ofta Stockholmsfixerade eftersom det mesta händer i Stockholm.

I film utmålas lantisar - om de ens får vara med - som töntiga. De talar dialekt, har lökiga kläder och säger "Fucking Åmål". Beskrivs en yrkeskategori är det bönder som i "Änglagård" och de är pittoreska och korkade - medan vi som kommer från landet vet att bönder är rediga och duktiga på både affärer och grödor.

Det är klart att det är jobbigt att behandlas som minoritet när man är majoritet.

Men det finns alltid en annan sida och det är då det börjar bli känsligt. Att säga nåt illa om landet från Stockholm är nästan lika känsligt som att säga att Estoniautredningar kostar för mycket pengar. Vi minns hur det gick för moderatflickan Anna Kinberg. Hon stormhatades av landsortsbor, och hycklande stockholmare, och tvingades till reträtt.

Men sanningen är att mycket Stockholmshat bygger på avundsjuka. Lantisar reagerar mot Stockholmsjävlarna precis som vi alla reagerar när vi ser något vi inte kan få - vi avfärdar det med förakt. Det är en försvarsmekanism, ren överlevnad.

Bara de verkligt trygga och lyckliga kan sitta i sin trea i Lidköping och se nån stockholmsk banknisse vräka sig i sina 350 kvadrat med segelbåt på Djursholm utan att vilja karva lite i honom.

Det råder en inskränkt normalfascism på landet. Det är jobbigare att vara bög i Luleå än i Vasastan. Det är svårare att vara punkare i Jönköping än i Sundbyberg. Det är jävligare att vara svart i Klippan än i Bandhagen. Det är därför TV 4 har många programledare från Göteborg. Ingen känner sig hotad av göteborgare. De låter ju så goa, käcka och otrendiga.

Att vara trendig eller hipp anses himla förfärligt på landet. Trend verkar reducera a l l a andra mänskliga, goda egenskaper till ingenting. Henrik Schyffert blir b a r a trendig och det spelar ingen roll om han så vore världens snällaste kille. Trendigt är ont, punkt slut. Det är förstås galet inskränkt och kortsynt.

Men. Det festliga är att alla egentligen hatar sig själva. Både lantisar som sågar stockholmare och stockholmare som dissar lantisar.

För Stockholm ä r ju landet. De flesta som uträttar något i Stockholm, de som gör stan till vad den är, är lantisar med drivkraften att ta sig bort från tristessen i småstaden. Medan flergenerationsstockholmare tenderar att vara rätt nöjda, utan större ambition att "bli nåt", precis som många på landsorten som stannar kvar.

Motsättningarna är så onödiga och inskränkthet är så dumt. Folk måste få vara som de vill och accepteras för det. Stressade och trendiga eller söliga och otrendiga. Det gäller hela samhället, det gäller hela den globaliserade världen.

Vi ska ju, kära ni, alla hoppa "små grodorna" runt den lövade stången tillsammans. Ute på bystan nånstans.