Möten på nätet bra, verkligheten bättre

KOLUMNISTER

"Mamma, säg en adress i New York."

"Va? New York? Fifth Avenue", svarar jag frånvarande. Och senare: "Vad behövde du det för?"

"För chatten", svarar min 13-åring. "Det är inte coolt att vara född i Jerusalem, så jag skrev en adress i New York."

"Men herregud, Fifth Avenue" där bor knappast inte folk, det är för fint""

"Nu är det för sent, nu har det redan gått ut till alla."

"Alla" är min sons "vänner" på chatten. Där träffar han kompisar och pratar om skolan, livet och jo, just det... sex. Där leker han med identiteter. Ibland är han en tjej, ibland är han sjutton år, ibland den verklige trettonåringen som bor på Södermalm i Stockholm.

Fascinerad följer jag denna lek med verkligheter, detta möte som kan tyckas overkligt, men som ändå tar plats mellan människor som talar, fantiserar, ljuger, skämtar. Så som människor alltid gjort. Ibland bränner "verkligheten" till. Man beslutar att ge ut den egna e-post-adressen. Eller ännu mer "jordnära" ; den egna gatuadressen. Utbyta foto.

Bland min sons cybervänner återfinns bland annat en ung, frireligiös flicka från Småland. De diskuterar skola, Gud, onani, monarki. Hon berättar om de två korvkioskerna och snabbköpet i angränsande samhället och frågar andlöst om han varit på Dramaten. "Massor med gånger", dräper han till med och frågar hur hon kan tro på Gud.

Jag uppmuntrar denna "vänskap". Hur skulle min son annars komma i kontakt med och föra en dialog med en ung människa som lever i så annorlunda yttre och inre omständigheter?

Samtidigt oroas jag. Sitter han inte för många timmar framför den flimrande skärmen? Istället för att gå ut och möta det "verkliga" livet? Men är nätet overkligt? Eller en del av den sociala miljö som mins sons generation växer upp med? Ett socialt landskap som tar plats inne i burken och utanför, som tillåter förflyttningar och en flytande verklighet av ett slag som min generation inte ens kan föreställa sig.

Kanske ens "personlighet" i den nya världen kommer att bli lika flytande och utbytbar som den professionella identiteten nu blivit. Den ärvdes ju en gång från far till son, var fast, grundmurad, livslång. Att "omskola" sig, "sadla om", "börja på ny kula", "förverkliga sig själv" var okända begrepp, ofattbara för gårdagens människor. På samma vis är det ofattbart för min generation att leka med personligheten, omskapa den, förnya den. Men inte för cyberrymdens barn och barnbarn?

Även jag börjar jag bli alltmer beroende av nätet. Sommarens ganska komplexa resa har jag helt och hållet arrangerat genom internet. Mejlen mellan mig och arrangörerna har antagit en alltmer varm och personlig ton. Så sker även med de vanliga mejlen.

Det är lätt att mejla en hälsning, en uppmuntran, ett varmt ord, beröm. Sådant som skulle bli styltat per brev och svårt att uttala per telefon, flyter lätt från fingertopparna på tangentbordet och ut i cyberrymden. Jag både mottar och sänder iväg sådana varma tillrop flera gånger i veckan. De värmer ett ögonblick eller två (tre eller fyra om det är någon man verklig bryr sig om eller uppskattar). Sedan deletar man och går vidare.

Problemet - har jag upptäckt - uppstår när man senare möter den varma mejl-bekanten "på riktigt". In flesh and blood, typ. Då uppstår en genans som är svår att överbrygga. Man har redan gått så långt i mejlen. Men nu är det blickar och vibrationer som gäller. Verklighetens subtila budskap. Där lögnen genast avslöjar sig i ett ögonkast, ett ovilligt och snett leende, en kall hand. Och jag står där förvirrad och tänker " men hon skrev så otroligt varmt"". "men han verkade så intresserad".

Och då undrar jag om det ändå inte är just där, i det svåra och saliga ögonblick när människor möts, öga mot öga, hud mot hud, själ mot själ som det verkliga mötet trots allt - och alltid - äger rum. I all sin outhärdligt verkliga utsatthet.