Pernilla visar ju inte ens brösten

Allt började med att jag låg i sängen och läste en krönika om unga feminister av Göran Skytte i Svenska Dagbladet.

”En orgie i råhet, brutalitet, svordomar, förbannelser”, skrev Skytte om kvinnornas sätt att skriva i tidningar.

Oj, vilken känslig farbror, tänkte jag och hade nog somnat igen om inte Stalin - katten - lagt sig på mitt ansikte. Hon gör alltid det på morgonen.

I fredags fick jag värsta chocken. I Aftonbladet var Liza Marklund JÄTTETRÖTT på Göran Skytte för att han hade denna enkla, konservativa åsikt.

Jag inser förstås att det inte finns nåt så ohippt som vita medelålders män - och att alla får hoppa på dem hur hårt som helst eftersom de har makten - men jag antar att när Marklund kallar hans åsikt för ”Censur? Diktatur? Fascism?” är det för att hon menar det.

Då blir jag främling i världen.

Att Skytte anser att samtal försvåras när unga skribenter skriker som pöbeln är inte upprörande. För mig. Men för Marklund - och då märker jag en avgrund mellan män och kvinnor. Kvinnor är försvagade, utan självförtroende. För när Skytte i all enkelhet önskar sig ett mer intellektuellt samtal är det, enligt Marklund, censur och fascism. Oj. Då kan jag inte hjälpa er. Ställ er och baka. Själv måste jag bli Alf Svensson.

Dagen efter fördömer Linda Skugge i Expressen Pernilla Wahlgrens "utvik":

”Men det är på nåt vis extra hemskt när en tjej efter att ha skaffat familj, har en lyckad karriär etcetera fortfarande inte ser sitt eget värde utan tar av sig näck framför en fotograf.”

Och jag tänker att, shit, jag är alltså inte feminist. För jag är mest störd över att Pernilla inte visar MER. Hela "utviket" är ju en bluff. Pernilla visar ingenting. Bara lite rygg och ett fjärdeldels bröst. Pfft!

Jag kan ju tänkatänkatänka och förstå att Linda Skugge har rätt i uppfostrande mening men det är så mission impossib-le. De flesta män, om de nu råkar syna bilderna i Café, blir besvikna. De vill se BRÖSTEN! De vill egentligen se ännu mer och de förstår att det är ajabaja men de vill ju det och då är frågan: Är de inte feminister då? Är de bara en DN-skribents bild av runkande, rapande Ulf Lundell-fans?

Att Pernilla Wahlgren i likhet med många andra Östermalmsflickor inte belastar sig med feministiska bryderier borde inte förvåna någon. Men tjejer som vill vara feminister - hur ska de hantera alla dessa förbud som ställs upp? Och hur ska vi män göra? Måste vi fördöma allt vi tycker är sexigt? Måste vi ljuga?

”Sluta att skriva skit om Carolas vikt, Carola ser snyggare och fräschare ut än någonsin”, skriver Linda Skugge i en bisarr parentes. Undrar hur lång hennes näsa blev när hon skrev det.

Jag orkar inte vara feminist om jag måste programmeras till en könlös robot som måste fördöma Pernilla Wahlgren och tycka att Carola "ser fräschare ut än NÅGONSIN" även om hon blivit tjock (jag har för övrigt aldrig skrivit om Carolas utseende).

I puritanska Sverige kan Pernilla Wahlgrens bara rygg och Göran Skyttes små påpekanden faktiskt uppröra. Det är något rart med det. Men oj så osexigt. Jag ser framför mig ett land med VDN-märkta medborgare klädda i gråa kåpor och tidningar där ingen är stylad och där man ska ha 10 kilos övervikt för att bli intervjuad och alla ska bara ljuga och säga fina saker.

Feminism handlar om möjligheter. Allt som kvinnor FÅR göra. Inte alla dessa förbud och regler som kväver oss. Tycker jag. Men jag är alltså man och kan inte se saker på kvinnors vis.

Jag har aldrig varit förtryckt så jag blir inte provocerad av Göran Skytte, inte av Pernilla Wahlgrens så kallade utvik heller och är det ett krav för att vara feminist så - med risk för att få Liza Marklund ångvältande över mig - skadar det jämställdhetskampen. Bara de finaste av skäggmän orkar ta såna där skitsaker på allvar. Vi andra blir utmattade romantiker som sätter kvinnor på en piedestal som de aldrig kan klättra ner ifrån.