Kunniga antifeminister njuter av att bli piskade

KOLUMNISTER

Feminism gör folk till analfabeter. Debattörer och journalister förlorar läsförmågan när kvinnofrågan debatteras.

Det är den stora slutsats jag drar när jag går igenom de två senaste veckornas ”feministbråk”.

Alla debattörer har faktiskt, genomgående, misstolkats och misstolkat, felciterats och felciterat, tillskrivits åsikter de inte har och gjort sammalunda med andra.

Journalister som rapporterat om debatten har inte heller kunnat läsa innantill utan påstått en massa saker som ingen sagt, suck.

Själv vet jag dock precis vad jag sagt och vad jag tycker.

I min förra kolumn skrev jag att kvinnor som inte är feminister antingen är okunniga, ointresserade eller dumma i huvudet.

Exakt så skrev jag, oavsett hur Svenska Dagbladets ledarsida citerat mig. (Fast denna sida, den svenska intoleransens högborg, är egentligen utom tävlan. Man kan inte bemöta allt strunt de skriver, eller alla personangrepp från deras kolumnister, då får man inte göra annat.)

Faktum är att de senaste veckornas debatt fått mig att förstå att det finns ett fjärde skäl till varför kvinnor inte är feminister.

De kan vara sado-masochister också.

En debattör på nätet, jag tror hon hette Siw, påstod att hon både var kunnig, intresserad, smart och antifeminist.

Det här går ju inte riktigt ihop, eller hur?

Den som verkligen är kunnig i kvinnofrågan vet att vi föds som andra klassens medborgare, att vi genomgående får uppta mindre plats och resurser än män, att vi tjänar mindre för samma arbete, har sämre möjligheter till befordran, makt och inflytande o s v, m m, et c, ja, allt det där ni vet.

Den som är intresserad känner alltså till detta och bryr sig. Hon, eller han, har alltså ett engagemang i frågan och vill, i någon mån, påverka.

Den som är smart inser att frågan har stor betydelse för samhällets fortsatta utveckling, att den förmodligen är den största demokratifråga som återstår.

Om man vet allt detta och ÄNDÅ inte är feminist, då måste man ju njuta av att bli piskad. Slå mig, slå mig! Plåga mig mera! Fortsätt och förtryck mig och alla andra kvinnor, oh, aah, iiii!!! (Eller som Britney skulle ha sagt: Hit me baby one more time.)

Så vad ska vi göra åt det här?

Jo, vi ska fortsätta att debattera frågan så klart. Det är givetvis inte så att alla vita, medelålders, heterosexuella män med bil och inkomst har fel i allt de tycker.

De ska naturligtvis inte försvinna ur medias spaltutrymme, vilket någon alltför ivrig debattör tyckte.

Den risken är nu inte överhängande, eftersom de upptar huvuddelen av detsamma. (Det är ingen åsikt, det är ett mätbart faktum.)

Det som drar ner frågan på dagisnivå är de onödiga personangreppen. Det enda de göder är kvällstidningarnas allt mer aggressiva Jerry Springer-journalistik (ni vet, det amerikanska tv-programmet som alltid slutar med att gästerna slåss på scenen).

Jag tror vi måste börja från början. Vi måste lära barn att de är lika mycket värda, oavsett om de föds till pojkar eller flickor. Både barnomsorgen och skolan måste etablera ett könsperspektiv i sin verksamhet. Någon sådant finns inte i dag. Däremot finns allting annat.

På ett föräldramöte i höstas talade rektorn i timmar om allt som skolan tyckte och ville, vilket var väldigt bra, men frågan är vilken beredskap mot nazism man egentligen behöver bland sjuåringar? Jag undrade stillsamt varför man inte hade någon beredskap för det faktum att flickor genomgående behandlas sämre i skolan än pojkar.

Jo jo, sa rektorn, allt det där vet vi ju.

Frågan är varför man inte säger det högt. Varför det inte står i kompendierna man skickar hem till föräldrarna.

Är det möjligen för att skolan är rädd för att vara vulgär och kontroversiell?

Suck. Vi har en lång väg att gå, brudar.