Politiker kan inte erkänna sina misstag, sa Palme

KOLUMNISTER

Nyligen gick genom medierna det sensationella budskapet att socialdemokraterna erkände att de bedrivit dålig ekonomisk politik på 80- och 90-talen.

Det är klart att ett sådant medgivande var exempellöst och det väckte berättigat uppseende.

Kan politiker erkänna fel?

Vissa politiker reagerade rent karikatyrmässigt. Moderaternas partisekreterare Hökmark sa till exempel att hans parti borde ”äras” för att de hela tiden haft rätt.

Men jag är inte ute efter schablonkommentarer från enfaldiga partigängare.

Det visade sig att den bilaga till budgetpropositionen som det handlade om inte alls hade det av de borgerliga önskade innehållet. Där kritiserades alla regeringar, socialdemokratiska och borgerliga, för misstag under den nämnda perioden.

Däremot hade regeringen Persson gjort rätt.

Jag frågade en gång Olof Palme om politiker kunde erkänna misstag. Han svarade att det i praktiken tyvärr var näst intill omöjligt.

– Om jag gjorde det så skulle oppositionen jaga mig i åratal och påminna om det, om och om igen.

– Det finns ingen generositet i politiken, tillade han.

Därmed uppstår också en viss intellektuell torftighet i debatten. I den politiska retoriken beskrivs ju den egna politiken ständigt som väl genomtänkt medan motståndarnas är tanklös.

I vetenskaplig polemik bör man ta sig an meningsmotståndares bästa argument, de som är svårast att bemöta, eftersom det främjar intellektuella framsteg. I politisk debatt efterspanar partipolitikerna tvärtom motståndarnas slarvigaste formuleringar.

Jag är inte intresserad av banala fall då folk med andra politiska idéer sägs ha fel. Det är de stora, i efterhand allmänt erkända missgreppen jag fäster mig vid.

Det mest gigantiska erkännandet av misstag under senare år är väl vissa amerikanska politikers uttalanden om Vietnamkriget.

– Vi gjorde ett fruktansvärt misstag, sa dåvarande försvarsministern McNamara för ett par år sedan.

Hela helvetet, med miljoner döda, var ett misstag: det var fel att överta ett ruttet franskt kolonialkrig och bekämpa kommunismen genom att stödja korrumperade militärjuntor.

I en berömd bok, ”The March of Folly”, beskriver historikern Barbara Tuchman fyra enorma fiaskon.

Det var dumt av trojanerna att ta in trähästen, påvarna under decennierna kring år 1500 vältrade sig i laster och brott till den grad att de beredde marken för protestantismen, engelsmännen under ”den galne kungen” Georg III agerade med så högfärdig dumhet att de amerikanska kolonierna bildade USA, och så den sista dårskapen, USA:s krig i Vietnam.

I alla fyra fallen handlade politikerna till följd av dåligt omdöme mot sina egna intressen.

Första världskrigets utbrott var naturligtvis rena idiotin. I det fallet är det likväl inte så lätt att bara skylla på politikerna, eftersom det fanns en betydande folklig, patriotisk entusiasm i flera länder för att gå i krig.

Även i Sverige fanns konservativa som hävdade krigets moraliskt renande verkan och hånade pacifister som Hjalmar Branting.

Tre krigare har angripit Ryssland, Karl XII, Napoleon och Hitler, och de hyllas i vissa kretsar ännu som hjältar. Ändå var alla dessa krigsföretag horribla och ledde till oerhörda lidanden. Dock avsätter stora misstag ofta intressant litteratur.

Prövningar i efterhand har vissa svagheter, till exempel när det gäller Sveriges hållning under andra världskriget. Kritiker känner sig överlägset moraliska och nonchalerar den svåra, aktuella situationen när politikerna måste fatta besluten.

Socialdemokraterna har naturligtvis misslyckanden bakom sig, som drabbat egna intressen. De har inte lyckats bredda rekryteringen till högre studier. Tio års debatt om löntagarfonder verkar ha varit rätt onödig.

Är det möjligt att förverkliga den intellektuella generositet som Palme efterlyste? Eller måste partigängarna alltid behärska scenen?