Nazistens lära står högt i kurs på vårdskolan

KOLUMNISTER

Jag fick ett brev från en sjuksköterska som läser vårdvetenskap vid en högskola. Hon skrev att mycket i kurslitteraturen bygger på Heideggers filosofi.

Men var inte Heidegger nazist? undrar hon.

Jag fick låna en del av hennes kurslitteratur och mycket riktigt: det finns många hänvisningar till Heidegger. Men ingenstans står det att han var medlem i nazistpartiet från 1933 till 1945.

Heidegger tog aldrig avstånd från den nazistiska ideologin och i en stor intervju 1966 avvisade han liksom tidigare demokratin.

I kurslitteraturen är Heidegger såvitt jag kan se mest ett orakel för trivialiteter, till exempel att man bör ha en helhetssyn på människan, vilket kallas ”holism”.

Heidegger var en betydande filosof som fått många anhängare, numera särskilt i Frankrike men även i Sverige. Naturligtvis är flertalet som studerar Heidegger inte nazister och många som intresserar sig för hans teorier är kritiska mot hans politiska ställningstaganden.

Men jag kan inte komma ifrån frågan: Hur är det möjligt att en svensk vårdhögskola kritiklöst hänvisar till Heidegger?

Han ansåg att det fanns ett djupt samband mellan hans filosofi och en idealiserad form av vad han kallade den tyska nationella förnyelsen, nazismens ”inre sanning och storhet”. Dock var han emot ”biologiska” inslag i ideologin.

Heidegger har betecknats som ”den främste akademiske talesmannen för den nya regimen”. 1933 blev han rektor för universitetet i Freiburg men avgick efter knappt ett år.

I sitt rektorstal och under resor i Tyskland hyllade han Hitler och kritiserade i nazistisk stil vad han kallade västerländsk ”nihilism”, varmed avsågs liberal demokrati, ”en degenererad statsform”. Han talade om ”det tyska folkets historiska mission”, grundad på ”blodets och jordens krafter”.

Enligt Habermas ansåg han att tyska folkets världshistoriska mission förberetts i 2 000 år.

I sin filosofi var termer som ”vara” och ”existens” centrala och de hörde ihop med politiken. Han talade om den nationalsocialistiska andan som ”genuin existens” och sa att ”Führern ensam är det nuvarande och framtida Tysklands verklighet och lag”.

Typiska uttryck som ”plikt och öde”, ”uppvaknande” och ropet ”Heil Hitler!” som avslutning var vanliga i hans tal.

En judisk elev som han träffade 1936 berättar att han hade nazistsymbolen i knapphålet och sa ”att hans ställningstagande för nationalsocialismen ingick i hans filosofis essens”.

Heidegger kommenterade detta 1945: ”Jag såg i rörelsen möjligheten till samling och andlig förnyelse av folket och en väg att finna sitt västlig-historiska öde”. Så sent som 1954 sa han att modern demokrati innebar statens förfall.

En tysk filosof som kände honom skriver att han sörjde tyska soldater som gjort sin plikt under två krig men att han aldrig sa ett ord om miljoner som dog i koncentrationslägren.

Hanna Arendt, som under två perioder hade ett gåtfullt kärleksförhållande till Heidegger, talar om hans ”blandning av genialitet och feghet”, ”en potentiell mördare”, och skriver att han inte förstod ”vilken djävul som lagt beslag på honom”.

Heideggers filosofiska språk är extremt svårbegripligt, för mig monstruöst, eftersom han ständigt använder nya, egna termer som han inte definierar. Isaiah Berlin skriver att han inte begriper ett dugg och von Wright menar att filosofer i Heideggertraditionen upprättar språket som en taggtråd kring sina tankar.

Om detta skrev Karl Jaspers 1945 att ”Heideggers sätt att tänka, som för mig förefaller i grunden ofritt, diktatoriskt och oförmöget till kommunikation, skulle i dag vara för-ödande som pedagogik”.

En svensk vårdhögskola öns-kar likväl i dag ha Heidegger som auktoritet. Då kunde man ju tycka att de åtminstone tog upp den intressanta och internationellt så omdiskuterade frågan om sambandet mellan hans filosofi och hans politiska moral.