Jag tycker att alla ska få vara något

KOLUMNISTER

Ibland kan jag få för mig att jag är nåt. Då skäms jag. Men jag är nåt. Du med.

Det finns en tjej i Stockholm som hänger på alla fräna barer och ställen. Hon jobbar med film reklam typ arrangemang rockklubb typ hemsida men mest ingenting fast hon vill bli nåt så hon försöker hänga på de rätta ställena och träffa de rätta personerna för det är så det fungerar i världen; perverst många på de fräna klubbarna har fått sina glassiga jobb via pappor, mammor, syskon eller kompisar.

De skrattar åt den här tjejen. Välmående videoregissörer, reklamare, popjournalister, designers, rockmusiker, klubbarrangörer och diskjockeys skrattar för att hon vill bli lika duktig och lika glassig som dem. Det är hemskt.

Hon kommer från förorten, kanske landet, jag vet inte exakt men hon vill inte tillbaka dit. Trendfolket skrattar för att hon vill "bli känd" liksom för vad som helst, ospecificerat. De tror att hon skulle vara med i något "Villa Medusa"-artat men det tror inte jag för hon har redan passerat det stadiet; hon har redan skaffat sig för mycket kulturellt medelklasskapital genom hennes diverse halvtrendjobb. Hon har lärt sig förakta ännu enklare människor som vill bli nåt. Så snurrigt är det.

Hon vill bli nåt. Hon vill vara duktig på något och om jobbet dessutom är glassigt så är det jackpott. Alla vill ha glassiga jobb men få vågar erkänna det. Att vilja bli nåt anses fulare än att plocka fridlysta blommor.

Är man kvinna och vill bli nåt, förutom inom media, får man ytterligare ett gäng feta hinder att kämpa emot, från manssamhället. Det måste vara som att klippa ogräs med nageltång. Det måste vara fruktansvärt.

Samtidigt är det lättare att vara tjej och säga "jag är bra, jag är nåt, jag kan nåt". Det anses framåt och feministiskt, medan pojkar som killar som säger det är chauvinistiska

Jag tycker att alla ska få bli nåt.

Jag tycker att alla ska få vara nåt.

Jag önskar att Sverige var mer som USA i såna här lägen. Landet där allt går ut på att lyckas, där alla får lyckas. Här är vi missnöjda med vad vi har, med avundsjuka, bitterhet och trångsynthet som följd.

Om någon har snygga kläder, fin bil, söta barn och stort hus gäller det att hon är extremt, överdrivet trevlig mot grannen för att få vara kvar i kvartersgemenskapen. Att vilja bli något och samtidigt accepteras kräver att man framstår cool och ointresserad, samtidigt som man är framåt. Lös det den som kan. Det är därför de mest socialt kompetenta får jobben i stället för de mest yrkesmässigt kompetenta.

Problemet är att världen inte tar emot dig om du inte är nåt. Vi har våra drömmerier om ett samhälle där alla är lika och alla är lika mycket värda - men det är tyvärr bara sant i teorin. Att välvilliga väns terflummare säger det medan de skaffar sina dyra innerstadslägenheter och hippa jobb gör ju snarare att man skräms bort från den vänster man tror på än att man tror på deras ord.

Jante är alltid närvarande. Man skall inte vara förmer, inte tro att man är nåt. Och tror man att man är nåt kommer alltid någon jävla dörrvakt och säger att här kommer du inte in för du är inte nåt. Verkligheten är hårdare än mjuka ord.

Och hör här. Antagligen är just du dörrvakten och du är så himla svår att nå. De som är idiotiska är idiotiska just för att de så säkert tror sig veta hur allting ligger till. De är oflexibla och självgoda och låsta i sina egna tankemönster. De är missnöjda med sina egna liv och ser inget bättre alternativ än att hålla nere andra. I stället för att vara nöjda med vad de har eller sträcka sig efter något mera.

Kanske gäller det alla svenskar, kanske är vårt arv avundsjukan.

Den enda som får vara nåt är kungen och han är ju inte nåt, egentligen, mer än född till kung. Kanske anses han okej just därför; det är själva strävan uppåt som är det fula. "Man ska veta sin plats", denna trötta bruksanda!

Nä ni. Jag tycker att jag är nåt. Jag skriver i Aftonbladet. Det är supercoolt. Och jag är snäll, rolig, smart och sjukt snygg. Precis som du.