På semestern kan vi rensa psykisk smog

KOLUMNISTER

På väg till utlandsresa

och, som jag hoppas, många möten med skön natur och vacker arkitektur - tänker jag på detta fenomen. Hur vi i massor lämnar stadslandskapets grällhet. Tar semester. Jag tror inte att det endast handlar om att "koppla av", "vila sig", "ha det trevligt".

Många av oss uppsöker platser vi finner vackra. Och något i denna skönhet renar oss, rensar ut den psykiska smog som förgiftat oss. Det är detta som sker när vi sitter och tittar ut över vatten, skira björkar, åldriga ekar, fjäll, sjöar.

Mycket har ordats om svenskens förhållande till Naturen. Men lite om vad som faktiskt sker där, i mötet med skönheten (behöver inte endast vara naturens, kan likaväl vara vacker musik, en konstupplevelse, en älskad människas ansikte).

"Psykisk smog" var ett uttryck jag fann häromdagen i en bok. Det slog an djupa strängar i mig. Reflekterade över hur vi alla - och i allt större omfattning - utsätts för vår omgivnings "psykiska gifter". Alla de falska bilder om kroppsideal, konsumtion, våld och cynism som dagligen sköljer över oss genom massmedia, reklam, underhållningsindustri.

Jag tror det sker ett slags utnötning, ett "andligt förfall" i oss, en trötthet, en uppgivenhet inför denna anstormning mot det som vi innerst inne vet är skönt och sant.

I "Bli den du är", skriver Piero Ferrucci (en av huvudfigurerna inom den psykoterapeutiska gren som kallas psykosyntes) om de stora faror som blindhet för det sköna drar med sig; "stadslandskapets förfall, den skoningslösa miljöförstöringen, den växande vulgariseringen, den avtagande förmågan att känna vördnad, taktlöshetens triumf, den ökande ledan, de näringsgrenar som bygger på människors dåliga smak, förhärligandet av det grälla och det ytliga."

När vi möter det sköna, menar Ferrucci, "börjar den del av oss som blivit illa tilltygad eller rentav krossats av livet att få ny livskraft. Vi upplever ett ögonblick av rent psykisk hälsa."

För några av oss är det att sitta på bryggan med en kopp kaffe en tidig morgon. För andra att vandra i fjällen. Opera och konserter kan få människor att känna en förhöjning, en rening i själen. Den upphöjdhet, den upprymdhet som mötet med skönheten ger, tror jag är livsviktig. Den väcker ett slags vördnad för livet. Utan sådan vördnad blir vi grova, egocentriska, cyniska.

"Den avtagande förmågan att känna vördnad" leder till djupa känslor av tomhet, tror jag. Barn av min tid, upprorisk och kritiskt tänkande, har jag alltid satt stort värde på att vara rebell, respektlös, "fri".

Alla som böjer sina huvuden inför auktoriteter - vare sig kungar, politiska ledare, gurus av skilda slag eller idoler - har jag haft svårt att förstå. Känt visst förakt för. Det kan också vara ytterst farligt. Aldrig har väl människor följt så många onda ledare med så katastrofala resultat som i denna "moderna" tid.

Men det existerar ett annan slags vördnad, en aktning som gränsar till ödmjukhet inför det som är större än vi. Vi, den gudlösa generationen, har svårt att få fatt i den och om vi anar närvaron av sådana känslor inom oss, skyler vi oss gärna med cynism och skepticism.

Att stå hudlös och i förundran över det Underbar: naturens skönhet, en underbar människa som skrider över gränserna för det vanliga, mötet med sann godhet, är något som många av oss känner tveksamhet eller rädsla över.

Vi skyler över med ett generat eller ett rått skratt. Men på semestern, i mötet med skönheten, får vi en chans att rensa den psykiska smogen och möta vår förmåga att röras och beröras. Låta inte endast kroppen, men också själen, gå på grönbete ett tag.

Skön sommar!